År 2007 tilldelades författaren Kaj Hedman (f. 1953) det österbottniska Choraeuspriset för sin mångsidiga och framgångsrika gärning som skönlitterär författare och kulturjournalist.
En blick på Hedmans produktion avslöjar att det här faktiskt är fråga om en kulturens mångsysslare. Sedan debuten 1977 med diktsamlingen Morgonen har vaknat har han skrivit inalles nio diktsamlingar (varav två översatts till finska) och en faktabok. Vid sidan om detta verkat som kulturjournalist, kolumnist och litteraturkritiker i dagstidningar och kulturskrifter och har deltagit både i radio och i TV-program. På grund av sin kristna livssyn har han skrivit krönikör i Kyrkpressen och hållit andakter i radion. Dessutom har han verkat som lektör på Scriptums förlag och suttit som medlem i Arvid Mörne-tävlingens prisnämnd. Detta för att nämna något av hans omfattande verksamhet.
Förutom Choraeuspriset har Kaj Hedman belönats med pris både i Finland och i Sverige. År 2005 fick han det litterära Kirjallisuuden Chydenius –palkinto. Sedan år 1981 verkar Hedman som fri författare.
Under sin barndom bodde Kaj Hedman på flera orter. Faderns yrke som präst förde familjen bland annat till Vasa, Tammerfors, Skellefteå och Kristinestad. Sedan 1975 bor han i Karleby. Barndomen försvårades av de panik- och ångestbesvär som fick sin början under skolåren och som lett till att författaren har svårt att röra sig utanför hemmets väggar och sköta ett vanligt jobb.
Sina fobier har Hedman beskrivit i Panikboken- en berättelse om borderline (2003) där han öppet berättar om sina ångest- och panikbesvär och gör upp med sin barndom, sina föräldrar, föräldrarnas död och sina ångestsymtom. Boken har väckt intresse och har i höstas också utkommit på finska Paniikissa - Seuranani ahdistus (2007).
Jag inledde min bekantskap med Hedmans produktion genom att läsa just den boken och tycker att det egentligen är en bra utgångspunkt. Många av de teman som finns i boken är dem han behandlar i dikterna. Bland annat dikterna om fobierna finns med redan från första början.
Hedman debuterade år 1977 som 24 åring med diktsamlingen Morgonen har vaknat och har efter det med jämna mellanrum publicerat diktsamlingar, den senaste Måltid, kvark och sula som kom ut i höst.
Morgonen har vaknat (Schildts 1977)
En verklig dröm (Schildts 1980)
Mörk glädje (Schildts 1986)
Den förlorade sommaren (Scriptum 1988)
Den bevarade våren (Scriptum 1992)
Sorgens bok (Scriptum 1994)
Surun kirja (Kustannusosuuskunta Länsirannikko 1995)
Regnbåge (Scriptum 1996)
Lycklig din hand. (Scriptum 1998)
Panikboken - en berättelse om borderline (Söderströms 2003)
Sydän on huone etelään (Kustannusosuuskunta Länsirannikko 2004)
Paniikissa - Seuranani ahdistus (Kirjapaja, 2007)
Måltid, kvark och sula (Scriptum, 2007)
Det intresserar mig att se hur en författare som redan är så etablerad togs emot i första början. På Brages Pressarkiv i Helsingfors får jag till hands ett tjockt kuvert med tidningsklipp om Hedman. Då jag läser de första recensionerna över Morgonen har vaknat ser jag att de inte är odelat positiva. Sven Willner skriver i Västra Nyland (7.12.1977) att Hedman hör till de författare som ”skriver i en postmodernistisk tradition, till synes opåverkade av det som har hänt inom poesin inom de senaste åren”. Birgit Holma sammanfattar diktsamlingens innehåll ”tankar om livet sprungna ur depressiva tillstånd och sorg, minnen framtidsvisioner, ungdoms och samhällsproblem, natur och kärlekslyrik”, men konstaterar samtidigt att dikterna är ”förblufffande traditionella och sockersöta”. Många recensenter lägger märke till att en dikt är tillägnad Jarl Hemmer och ser det som tecken på stagnation.
Följande diktsamling En verklig dröm (1980) väcker inte heller entusiasm hos Birgit Holma. I sin recension ”Konstgjorda bilder i ogallrad samling” (24.12.1980) antyder hon att många dikter kunde ha strukits. På samma linje är Merete Mazzarella i Hufvudstadsbladet (18.12.1980) som också säger sig få lust att gallra men som slutar med att konstatera att Hedman ”är en författare som prövar sig fram och söker sin egen väg”
När jag nu läst det mesta ur Hedmans diktsamlingar tycker jag att man redan från och med den första diktsamlingen kan urskilja den väg som är hans egen och de teman som är centrala i hans texter. Förutom de teman som Birgit Holma nämner, finns teman som barn och äldre människor såväl som barndom och ålderdom, solidaritet med dem som är svagare och det kristna budskapet. Hedman skriver om livets mjuka värden ofta med en ton av humor
Jag vill ge mig din kärlek.
Men jag kan inte hitta den.
Jag har nog ätit upp den
Följande dikt präglas av livsfilosofi:
BARN
Barn
är ett vackert ord.
Liksom snö
eller skymning.
Ingen väntan.
Inga plågande minnen.
Sömn och drömmar.
Jag föreställer mig att döda människor, konstigt nog,
liknar barn.
De kan ju inte utöva någon makt,
inte tvinga någon annan på knä.
Jag bläddrar vidare bland tidningsklippen. Då det gäller Hedmans följande diktsamling Mörk glädje (1986) flödar superlativen. I Borgåbladet (22.5.1986) skriver Gustaf Widén att Hedman ”väcker respekt och sympati genom sin konsekventa betoning av väsentligheter” och är ”ett lovande namn i finlandssvensk lyrik”. Claes Andersson skriver i Hufvudstadsbladet (27.5.1986) att ”I sina bästa stunder visar dock Kaj Hedman att han hör till de verkligt spännande poeterna”. Och Bror Rönnholm i Åbo Underrättelser (11.6.1986) slår fast att Mörk glädje är ” ett klart och stort steg fram för lyrikern Kaj Hedman”.
En sista recensent får kommentera innan jag sluter kuvertet med pressklippen och låter Hedmans egna ord tala. Det blir Michael Ekman som klämmer till med hårda ordalag om följande diktsamling Den förlorade sommaren” (1988): ”Med hänsyn till att Hedman är en rutinerad poet måste jag säga, att det är länge sedan jag läste en jämförbar diktsamling med tristare och mindre stimulerande språk”.(Hufvudstadsbladet, 7.10.1988)
Själv ser jag snarare trötthet och vemod än tristhet i följande dikt:
Galaxer av kärlek
rusar förbi mej,
som bilder,
inte fixerade
Någonstans,
Som vid en hållplats
står någon och väntar,
tänker:
har allt redan
varit,
är inte allt förbi?
För Kaj Hedman är kristendomen viktig och det syns också i hans dikter. Att kombinera kristendom och poesi är inte så lätt. I en intervju med författaren säger han själv: ”Det är svårt att skriva religiös lyrik. För många ligger faran för ett blomsterspråk och pekoral nära till hands. Det kan hända att känslorna får överhand så att de grundläggande frågorna kommer i andra hand” ( Österbottningen 27.4.1989).
Jag tycker att följande dikt ur hans nästa diktsamling Den bevarade våren (1992) visar hur naturligt Hedman väver in det kristna inslaget i dikten.
Världen vrider sig och vänder
på sig
En skugga föll, vår visdom
blev så liten under stora träd
men vi går samma gamla väg, till
kända ställen
Lyssnar där i gläntan bortom lynnig
tid till ljudet av fotsteg
och ett kors, som släpas
längs en väg
Följande diktsamling Sorgens bok (1994) handlar som titeln tyder, om sorg. Sorgen efter modern som dog året innan.
Den bedövande ensamheten är
talför som klippor av granit
De äskar ständig tystnad
Där går en pojke
mellan stenarna, över sanden
Och modern är havet
Dånande bränningar, mjukt
Mjukt
Diktsamlingen översattes även till finska Surun kirja (1995). Efter Sorgens bok utkom två diktsamlingar Regnbåge (1996) och Lycklig din hand (1998) innan Panikboken - en berättelse om borderline (2003).
Nu i höst har Kaj Hedman utkommit med en diktsamling Måltid, kvark och sula (2007)
Många av dikterna är korta, aforismliknande, placerade högt uppe på sidan så att bladets vita tomhet blir som en tyst förlängning av dikten
Ska man viska,
får man lämna
Tystnaden bakom sig
Andra dikter är mera experimentella i sin meningsuppbyggnad
Kärlek brann under lampa, gräs för-
tärdes Lent, struket åldrande
hår
Sega klättring
Katmandu, stötesten, gränser där pilar
snabb bränning ekens leken,
regn glesa tänder
Skratt dör ut, silverglänsande kam
händer redan
lugna
Måltid, kvark och sula är en diktsamling som bjuder på tuggmotstånd och som visar att Kaj Hedman är en poet i ständig utveckling.
Allt jag älskar
bits
Som hundägare måste jag ändå medge är det följande dikt som biter mest på mig:
En mellanblå, mjuk färg på himlen
Sent en eftermiddag.
En gul fullmåne, ett ansikte med rynkor.
Den medeltida kyrkans vita torn
och klockan med de svarta visarna.
Snön är mycket vit, liksom pälsen
på min hund.
Det är en känsla av saknad efter
någonting man inte saknar.
det är torrt och kyligt som vin
i luften.
Fönster lyser tysta.
Vi går snabbt, hem.
Intet är synligt för ögat
- Ylva Uotila -
Foto: Schildts & Söderströms, Fotograf: Heidi Kvist
Senast uppdaterad 5.2.2008
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 17.1.2014
