Salminen, Johannes

Vilken fröjd därför att första gången från däck få en glimt av Slottet och Skeppsholmen! Äntligt skulle jag få beträda de gator som jag visste "allt" om via Hjalmar Söderberg och andra. Vid sidan av Rom är Stockholm än i dag den stad som står mig närmast.
Men när jag 1938 gick med i det stora bondetåget i Mariehamn var det mot både Finland och Sverige vi protesterade: Åland fick inte befästas! Som trettonåring måste jag ha varit den yngsta i tåget. Nu efteråt, mot bakgrunden av det kommande tumultet, kan parollen verka underligt lättsinnig. Tvärs mot alla världskloka opinioner hade ålänningarna dock valt sin väg, och jag glömmer aldrig den endräkt, den anda av kärv beslutsamhet som rådde i de helgdagsklädda leden av bönder och fiskare. Så hade ett självstyrt Åland för alltid blivit en del av min egen identitet.
Min unga omvändelse mötte ingen större förståelse hemma i Östanträsk. Min far hade utan att vara släkt med Sally Salminen - flyttat till Åland redan före första världskriget och han var och förblev envetet finskspråkig. 1917 var han bland de få som vägrat skriva under massadressen om en återförening med Sverige. Livet ut höll han sig med en äktfinsk och ärkekonservativ Åbotidning Uusi Aura, genom vilken också jag var tämligen väl underrättad om det politiska livet på fastlandet. Till de rubriker som bitit sig fast hör maningen till landets utrikesminister: "Holsti, far inte till Moskva!"
Följden var att jag under hela min uppväxt levde under ett korstryck av svenskt och finskt.
Mina första nedslag i en rent finskspråkig terräng gjorde jag under två somrar på 30-talet då jag skickades till Kangasala och Kuopio för att bättre lära mig fars språk (med måttlig framgång tyvärr). I Kuopio hade jag turen att hamna hos en familj som på fruns sida ledde sina anor från Minna Canth, den berömda författaren. Här mötte en för mig ny finsk kultur miljö, och den åländska bondpojken togs väl om hand av den vitala och vidsynta "Canthska" kretsen.
En långt viktigare upptäcktsresa började hösten 1944, då jag som nybliven student kom till Åbo Akademi. Nu var finlandssvenskarna i turen, detta exotiska släkte som här visade sig från sin mest vinnande sida. Ännu på 40-talet var Akademin något av ett litet Oxford, med professorer som det fläktade europeiskt kring, i stark kontrast till hela den trånga och unkna efterkrigsatmosfären. Även skalan var välsignat intim, utan inslag av den trängsel och den byråkrati som tynger dagens statsägda universitet. Rolf Lagerborg, filosofen, höll sina seminarier hemma i köket, och Olaf Homén, specialist på franskt 1700-tal, lyssnade lika tålmodigt på den unge studentens utgjutelser. Själva Humanisticum var en patriciervilla som låg i lummig avskildhet vid ån.
Ändå hade jag inte glömt raden av finlandssvenska historiker och rättslärda som under Ålandsfrågans år 1917-21 gjorde sitt bästa för att kompromettera den åländska folkviljan. Samma skenargument, samma systematiska förvrängning av fakta under pompöst "vetenskapliga" former skulle jag stöta på när det gällde upproret 1918. Året 1963 hade jag - inte minst under intryck av debatten kring Väinö Linna - fått nog av detta skrymteri, och i Levande och död tradition ingick den essä om finlandssvenskarna och inbördeskriget som skulle väcka en sådan helig vrede hos det akademiska etablissemanget.
Då hade jag redan snällt hunnit doktorera med en avhandling om Jarl Hemmer, och som förläggare skulle jag ägna ett helt liv åt den finlandssvenska litteraturen. Men fortfarande vill jag ogärna kalla mig finlandssvensk. Jag är helt enkelt en ålänning i Helsingfors.
Resan österut slutade inte där. Bortom språkgränsen väntade nya världar, under 80-talet redovisade i essäer om bl a Arvid Järnefelt, Olavi Paavolainen, VA Koskenniemi, Mika Waltari, Paavo Haavikko - alla författare som på ett eller annat sätt brutit med de nationella rutinerna. Men horisonten skulle ytterligare vidgas genom att Finlands "slaviska" dimension gradvis trängde sig på. Efter att som student ha konverterat till katolicismen kom jag att känna en växande sympati även för den ortodoxa traditionen, och via den blev jag upphetsat medveten om Finlands resurser över huvud som gränsland.
Och i fjärran skymtade det Konstantinopel jag så länge varit på väg mot redan som medelhavsresenär. I Middagsdemonerna från 1975 fanns plats också för Det gåtfulla Bysans.
I dag är Helsingfors en spännande plats att leva på just för att den är öppen både mot öst och väst. Det känns befriande att inte längre behöva vara utpost - en utpost är alltid snöpligt förvisad till periferin hur heroiskt meriterad den än år. Omvälvningen i Ryssland är den nya stora utmaningen: vad vågar vi göra av mötet med månniskor som äntligt kastat den totalitära masken? Vad har vi själva att ge?

Den blå stenen (1994)