Maja

Vad är det ovanliga med Anni Blomqvist, vad är det som gör att man läser hennes böcker förundrad och gripen? Är det det enkla och klara språket där inte ett ord verkar vara för mycket? Eller är det de händelser och öden som människorna hon skildrar upplever? Är de det märkliga? Visst är det något arkaiskt ödesmättat över skildringen och de i gammaldags dialektala vändningar formulerade replikernaa, visst påminns vi om gamla folkliga seder och bruk då hon berättar om de dagliga nödvändiga arbetena skiftande årstider. Men sist och slutligen är det inte denna den yttre ramen som är det avgörande. Nej, det viktigaste är, tror jag, den livsåskådning som talar från så gott som varje sida Anni Blomqvist skrivit, den sanning och renhet som finns där.