En svärmare

Vårsolen, som fullbordat sin givna bana, sjönk bortom den kala stäppens fjärran kullar, förgyllande himlaranden, boskapshjordens dammoln och de stora, mot solnedgången vettande fönstren i det korovinska huset. Fönstren, som möttes i två halvbågar uppe under taklisten, hade kulörta glasrutor upptill och gick nästan ända ned till golvet så att Aggej Korovin, som satt i sin länstol, inte behövde resa sig för att kunna se ut över trädgården, där vildrosor överallt frodades och det fanns ett par halvcirkelformiga alléer och gamla äppleträd och syrenbuskager, kantade med petunia, kamomill och reseda.
Med det stora ansiktet med sitt lilla blonda skägg och små hängande tatarmustascher stött i handen satt Aggej Korovin länge tyst med en ur bokskåpen på måfå tagen bok i handen.