Människobarn på livets stråt

Under denna gemensamma titel ha noveller ur två olika samlingar – ”Ihmislapsia elämän saatossa” av 1917 och ”Rakas isänmaani” av 1919 – sammanförts. Dessa noveller lägga föga nytt till diktarens fysionomi, sådan den framträder i hans övriga, till svenskan redan tidigare översatta verk. Vi finna i dem de medryckande, på skiftningar och fina stämningsvärden rika naturskildringarna från ”Livet och solen” och även den odifferentierade, primitiva sinnligheten vi mött i denna bok. Vi finna samma spegling av vardagslivets gråhet hos de mest vanlottade existenser på vår finska landsbygd som mångenstädes i ”Nära jorden” och ”Stugbacken”. Det vanlottade barnets elände, som inspirerat novellerna i ”Änglarnas skyddslingar” går här igen exempelvis i ”Lilla Irjas död”. Denna och andra ur ”Rakas isänmaani” tagna noveller äro för övrigt ett uttryck för diktarens medömkansfyllda, lidelsefria, nära nog fatalistiska syn på den röda tidens tragedi med dess mänga naiva, om sina handlingars bärvidd och syfte omedvetna offer. I skaldens förmåga att erfara och väcka medkänsla för de primitivaste och gråaste existenser liksom i hans stora förmåga att suggerera och analysera stämningar ligger här som alltid hans stora förtjänst: i hans egen oförmåga att frigöra sig från den primitiva, sinnligt jordbundna stämningens makt ligger hans ohjälpliga begränsning.