Kall blåst över Oxnäset

Författaren kallar sin bok "en roman om timmer" och vad han här skildrar är de norrbottniska skogshuggarnas hårda och riskfyllda liv. Som ett hotande spöke följer tuberkulosen dessa människor från vaggan till - den oftast för tidigt öppnade - graven, och för många av dem blir hela livet ett enda kretslopp mellan skogen och sjukbädden. Det hårda arbetet, trångboddheten, okunnigheten, slitet i skogen och den pinande kallblåsten tvärs igenom svettiga kroppar ger sjukdomen en ypperlig näring och den följer generation efter generation, oundkomlig som ödet. "Det går en kungsväg från skogen till sanatoriet" säger författaren och härom vittnar vältaligt familjen Karlin på Oxnäset, som man får följa från den dag då fadern dör i blodstörtning i sin avskilda vrå av den trånga stugan, fram till den dag då den yngste sonen på en lastbil hämtar hem en äldre broders lik från sanatoriet.
I sin fullkomliga frihet från all falsk romantik eller sentimentalitet framstår Otto Karl-Oskarsson i denna ödemarksskildring som en berättare av hög rang, vars kärva realism och robusta humor på ett slående sätt återger en handfast och gripande verklighet. "Kall blåst över Oxnäset" är ett den norrländske skogsarbetarens epos, som väl kan mäta sig med den svenska litteraturens klassiska norrlandsskildringar.

(baksidestext)