Den osynliga draken

- Titta! ropade fru Shimada med ens och grep tag i min arm. - En apa!
Jag såg en tiggare i gathörnet. Han höll en liten schimpans i en silverkedja. Schimpansen var klädd i en kort röd kjol. Den kunde dansa och skutta till ackompanjemang av ett dragspel. Jag böjde mig för att betrakta den närmare. Apan grimaserade och blottade sina gula tänder. Ansiktet var magert och sorgset, huvudet som ett kranium, ögonen svarta och klara. Var det nu Apans år, undrade jag för mig själv. Djuret gnällde sakta, sedan sträckte det fram sin tass, sin magra och håriga aphand.
- Rör den inte, frun, sa tiggaren vresigt. - Den bits.
Jag drog min hand tillbaka, skrämd och skamsen. Jag gav en slant åt tiggaren, han lät höra en ny melodi på dragspelet. Schimpansen dansade och skuttade och svängde med sina långa armar. Jag vandrade efter fru Shimada. Jag kände mig upprörd, nästan panikslagen. Jag såg på människorna i vimlet, jag tänkte att tiden bara led, åren gick förbi i en jämn, utmattande ström, utan att någonting hände - ingenting verkligt.
- Är det Apans år i år? hörde jag mig säga.
Fru Shimada skakade på huvudet och skrattade.
- Nej, det är Tigerns år. Det är Tigerns år - mitt år!
Tigerns år, tänkte jag. Min syster var också tiger. Det var alltså hennes år. Som liten kallades hon för Tutteli. Tutteli, ropade mina tankar mitt i rusningen på Oxford Street. Tutteli!
- Min syster är också tiger, berättade jag åt fru Shimada. - Hon skulle komma hit till påsken, men hennes yngsta barn blev sjukt. Jag har inte sett henne på länge. När vi var små hittade vi på alla möjliga sagor och berättelser. Vi levde i vår egen privata sagovärld. Jag fortsatte att leva i den - och på det sättet började jag skriva.
Fru Shimada nickade. Jag talade snabbt - hade hon förstått? Trodde fru Shimada på sagor?
- Jag har också en syster, sa hon på sin brutna och svårfattade engelska. - Hon bor i Tokyo. Hon undervisar i matematik. Hon är två år yngre än jag - hon är drake.
- Det är jag med.
Fru Shimada grep tag i min arm - jag höll på att vandra mot rött ljus. Bilarna vrålade förbi. Tutteli, Tutteli... Jag mindes Södergrans dikt: Jag hade en gång en syster, ett gyllene barn. I staden försvann hon för mig i mängden.
- Ska vi äta lunch nu? föreslog fru Shimada.
Vi valde på måfå en restaurang. Restaurangen vat liten och anspråkslöst inredd, det var nästan moltyst i salen. Jag trivdes genast i den stillsamma restaurangen, fru Shimada såg också nöjd ut. Vi satte oss vid ett ledigt bord, under en stor affish som föresfållde den dansande och flöjtspelande, blåhyade Krishna. Vid bordet mitternot satt ett indiskt par. De samtalade med lågmälda röster. Jag tittade på dem i smyg och konstaterade att det fanns någonting oerhört förfinat och diskret i deras sätt att uppträda. Vid ett stort bord vid fönstret satt en grupp engelska ungdomar. De gestikulerade ivrigt, de log och skakade på huvudet, men det hördes inte ett ljud från deras bord: de var alla dövstumma. De samtalade på teckenspråk, därför var det så tyst i restaurangen.
- Ni är så mager, fru Nkrumah, sa fru Shimada förebrående när vi studerade menun. - Äter ni inte tillräckligt? Ellet har ni bekymmer? Jag minns att ni var så munter och glad i Moskva.
Munter och glad, tänkte jag. Det stämde nog inte. Jag tänkte att jag aldrig hade varit särskilt munter och glad. Jag hade antagligen ärvt min mors släkts depressiva anlag. Och om jag var glad led jag snart av samvetskval. David kallade det för Weltschmertz. Led fru Shimada också ibland av Weltschmertz? I buddhismen kallades det för dukkha, inseendet av lidandets ofrånkomlighet.