Bokens titel. Om boken utkommit under olika titlar, visas här den första titeln.
Takakirves - Tokyo
Typ
romaner
Klicka här om du vill veta mer om författaren och om författarens övriga verk.
Olika pärmbilder visas stora om du pekar eller klickar på den lilla bilden.
Beskrivning
"Men vem är jag utan mitt minne?
”Var det länge sedan det var Sovjetunionen?” frågar jag min enda, såsom genom ett under bevarade barndomsvän i Sankt Petersburg.
”Jo, det var länge sedan.”
För mig var det igår. På sin höjd i förrgår. Mellan den epoken och mig har en genomskinlig ridå blivit hängande. En sådan ridå hänger man upp på Marinskijteatern, när man ska gestalta huvudpersonens dröm.
”Nej, det var igår”, säger jag med en suck. ”Bara mellan mig och den tiden har en genomskinlig ridå blivit hängande.”
Ivan Demidov, brandmannen och sumobrottaren från prisbelönta I väntan på en jordbävning (2004), bor fortfarande i Tokyo. Hans levnadstecknare, ryskan Iraida Dahlin, bor i Takakirves, och ingendera kan återvända till barndomens land. Båda är de främlingar i sina nya hemländer och båda söker efter ett sätt att vara hemma borta. Brevväxlingen mellan Ivan och Iraida är stundtals hetsig, alltid humoristisk och genomgående understruken av saknad.
I Takakirves–Tokyo undersöker Zinaida Lindén identitet och olika sätt att vara annorlunda. Vill alla vara finlandssvenskar? Kan man bli japan? Vad gör man med ett hemland som bara existerar i kollektiva minnen?
(Schildts & Söderströms)
Fristående fortsättning på romanen I väntan på en jordbävning
”Var det länge sedan det var Sovjetunionen?” frågar jag min enda, såsom genom ett under bevarade barndomsvän i Sankt Petersburg.
”Jo, det var länge sedan.”
För mig var det igår. På sin höjd i förrgår. Mellan den epoken och mig har en genomskinlig ridå blivit hängande. En sådan ridå hänger man upp på Marinskijteatern, när man ska gestalta huvudpersonens dröm.
”Nej, det var igår”, säger jag med en suck. ”Bara mellan mig och den tiden har en genomskinlig ridå blivit hängande.”
Ivan Demidov, brandmannen och sumobrottaren från prisbelönta I väntan på en jordbävning (2004), bor fortfarande i Tokyo. Hans levnadstecknare, ryskan Iraida Dahlin, bor i Takakirves, och ingendera kan återvända till barndomens land. Båda är de främlingar i sina nya hemländer och båda söker efter ett sätt att vara hemma borta. Brevväxlingen mellan Ivan och Iraida är stundtals hetsig, alltid humoristisk och genomgående understruken av saknad.
I Takakirves–Tokyo undersöker Zinaida Lindén identitet och olika sätt att vara annorlunda. Vill alla vara finlandssvenskar? Kan man bli japan? Vad gör man med ett hemland som bara existerar i kollektiva minnen?
(Schildts & Söderströms)
Fristående fortsättning på romanen I väntan på en jordbävning
Genre
Ämnen och teman
Personer, aktörer
Huvudpersoner
Exakt tidpunkt
Ämnesordskedjor
Ämnesord
Originalspråk
Textutdrag
Även jag gillar kanoner.
I synnerhet Tsarkanonen. Och så gillar jag Tsarklockan. Synd att den förstnämnda inte skjuter och den sistnämnda inte ringer. I Ryssland är det alltid så, i stort som i smått. Den legendariske hantverkaren Levsja lär ha skott en loppa. Säg mig, Ivan, vem har någonsin behövt en skodd loppa?
Klimatförändringen blir alltmera påtaglig här i Finland. Mitt i vintern blev det plötsligt vår! Solen gassar. Takakirves å har blivit fri från is och andas, så att det ångar... Nyligen vandrade jag i parken och såg två älskande igelkottar.
Denna vår tänker jag medverka i någonting som jag hittills undvikit – talkoarbete i vårt höghus. Det är ungefär som subbotnik hos oss. Man krattar gårdsplanen, avlägsnar ruttna buskar, plockar upp skräp. Tillsammans.
Igår köpte jag mig en våraccessoar.
Jag köpte ett par rosa solglasögon. Jag hade aldrig ägt några rosa glasögon. Jag ser på världen genom dem.
Dessutom köpte jag en cyklamenfärgad blus med rysch. I många år hade jag gått i svart, hopsnört, tätt. I många år i Finland hade jag dragit in magen och kutat med ryggen, när jag visade mig för publik.
Jag ska klä mig i rosa, som Barbara Cartland. Så mycket mera som jag redan lämnat den åldersgrupp, till vilken omtalade ryska horor hör, och närmar mig den kategori, till vilken Barbara Cartland hörde.
Jag skjuter lika skarpt som för tjugo år sedan. Men jag vill inte besegra någon. Vill. Inte. Besegra. Någon.
Jag släpar hem två tunga matkassar. Idag ska jag laga ukrainsk borsjtj.
Hissdörren öppnas. Ut hoppar min granne glatt, som gubben ur lådan.
”Känner du dig som finländare nu?”
Jag har aldrig tidigare lett mot den här mannen, och nu betraktar han häpet min mun.
”Jodå. Jag känner mig som finländare.”
Buljongen är klar. Dags att lägga i moroten och rotsellerin. Medan rotfrukterna kokar, ska jag strimla vitkålen och stuva rödbetan med tomat och socker. Men först ska jag steka lök, i lite smör.
En ryss är en ryss, även om man steker honom i smör.
Min granne förstod knappast vad jag menade. Men det gör inget. Huvudsaken är att jag log mot honom.
Det fanns inga konfektionskläder för mig i hans hemland. Dess folkdräkter och samhällsklassuniformer var alldeles för trånga för mig. Jag var tvungen att anpassa allting efter mina egna mått.
Så uppstod den brokiga, udda garderob som jag numera kallar för min identitet. Något färdigsytt fanns här inte för mig. Min finländska identitet fick jag uppfinna själv.
En dag ska jag skriva om honom - min granne.
Jag ska tränga under huden på honom och bli hans litterära medium. Jag ska ge honom ett annat ansikte, ett annat namn och ett bättre öde.
Jag ska ge honom hans ungdom tillbaka, jag ska köpa honom en båtbiljett till Sydafrika, så att han får hälsa på sin farbror.
Eller så ska jag låta honom stanna hemma, framför TV:n, i tofflorna. Och som komplement till hans eviga följeslagare, den skröpliga lilla hunden, ska jag ge honom en gladlynt och omtänksam hustru.
Det är inte bara om dig, Ivan, som jag tänker skriva i resten av mitt liv.
I synnerhet Tsarkanonen. Och så gillar jag Tsarklockan. Synd att den förstnämnda inte skjuter och den sistnämnda inte ringer. I Ryssland är det alltid så, i stort som i smått. Den legendariske hantverkaren Levsja lär ha skott en loppa. Säg mig, Ivan, vem har någonsin behövt en skodd loppa?
Klimatförändringen blir alltmera påtaglig här i Finland. Mitt i vintern blev det plötsligt vår! Solen gassar. Takakirves å har blivit fri från is och andas, så att det ångar... Nyligen vandrade jag i parken och såg två älskande igelkottar.
Denna vår tänker jag medverka i någonting som jag hittills undvikit – talkoarbete i vårt höghus. Det är ungefär som subbotnik hos oss. Man krattar gårdsplanen, avlägsnar ruttna buskar, plockar upp skräp. Tillsammans.
Igår köpte jag mig en våraccessoar.
Jag köpte ett par rosa solglasögon. Jag hade aldrig ägt några rosa glasögon. Jag ser på världen genom dem.
Dessutom köpte jag en cyklamenfärgad blus med rysch. I många år hade jag gått i svart, hopsnört, tätt. I många år i Finland hade jag dragit in magen och kutat med ryggen, när jag visade mig för publik.
Jag ska klä mig i rosa, som Barbara Cartland. Så mycket mera som jag redan lämnat den åldersgrupp, till vilken omtalade ryska horor hör, och närmar mig den kategori, till vilken Barbara Cartland hörde.
Jag skjuter lika skarpt som för tjugo år sedan. Men jag vill inte besegra någon. Vill. Inte. Besegra. Någon.
Jag släpar hem två tunga matkassar. Idag ska jag laga ukrainsk borsjtj.
Hissdörren öppnas. Ut hoppar min granne glatt, som gubben ur lådan.
”Känner du dig som finländare nu?”
Jag har aldrig tidigare lett mot den här mannen, och nu betraktar han häpet min mun.
”Jodå. Jag känner mig som finländare.”
Buljongen är klar. Dags att lägga i moroten och rotsellerin. Medan rotfrukterna kokar, ska jag strimla vitkålen och stuva rödbetan med tomat och socker. Men först ska jag steka lök, i lite smör.
En ryss är en ryss, även om man steker honom i smör.
Min granne förstod knappast vad jag menade. Men det gör inget. Huvudsaken är att jag log mot honom.
Det fanns inga konfektionskläder för mig i hans hemland. Dess folkdräkter och samhällsklassuniformer var alldeles för trånga för mig. Jag var tvungen att anpassa allting efter mina egna mått.
Så uppstod den brokiga, udda garderob som jag numera kallar för min identitet. Något färdigsytt fanns här inte för mig. Min finländska identitet fick jag uppfinna själv.
En dag ska jag skriva om honom - min granne.
Jag ska tränga under huden på honom och bli hans litterära medium. Jag ska ge honom ett annat ansikte, ett annat namn och ett bättre öde.
Jag ska ge honom hans ungdom tillbaka, jag ska köpa honom en båtbiljett till Sydafrika, så att han får hälsa på sin farbror.
Eller så ska jag låta honom stanna hemma, framför TV:n, i tofflorna. Och som komplement till hans eviga följeslagare, den skröpliga lilla hunden, ska jag ge honom en gladlynt och omtänksam hustru.
Det är inte bara om dig, Ivan, som jag tänker skriva i resten av mitt liv.
Uppgifter om originalutgåvan av verket samt den första översatta utgåvan på svenska och/eller finska. Här visas också uppgifter om eventuella nyöversättningar och ibland även uppgifter om översättningar till andra språk än finska och svenska.
utgivningar
Undertitel
brevroman
Första publikation
ja
Utgivningstid
Sidantal
269