Ann-Luise Bertell har många järn i elden

Igen en av dessa duktiga österbottningar! Annat kan man inte säga om författaren, skådespelaren, regissören och småbarnsmamman Ann-Luise Bertell (f.1971). Hennes konstnärliga register omfattar allt från den kritikerrosade rollen som Dollar-Hanna i pjäsen Colorado Avenue på Wasa Teater och jobbet som regissör och pjäsförfattare till utgivningen av tre prosaböcker.

Ann-Luise är skådespelare till yrket men vid sidan av skådespelandet har skrivandet alltid varit viktigt. Deltagandet i Svenska folkskolans vänners Arvid Mörne-tävling blev språngbrädan till en litterär karriär. Såsom också för Robin Valtiala, Sanna Tahvanainen, Thomas Brunell och Catharina Gripenberg, för att nämna några exempel. År 1996 tilldelades  Bertell andra priset i tävlingen och följande år debuterade hon med diktsamlingen Rus av Gul (1997).  Efter det har hon publicerat diktsamlingen Hur jag blev en fluga (2002) och novellsamlingen Tro, hopp och pizza (2006).

Till Bertells skriftliga produktion hör också teaterpjäser för såväl vuxna som barn, vilka jag däremot inte behandlar här.

Mottagandet av Ann-Luis (som på den tiden hette Ann-Louise Gammelgård) diktsamling var till största delen positiv. Dikterna beskrevs som absurda, surrealistiska, skrivna på ett språk som upplevdes nydanande och fräscht. Men det fanns också recensenter som fann dikterna svårlästa, såsom Arne Toftegaard Pedersen i HBL (19.11.97): ”det är inte alldeles lätt att komma underfund med hur man skall läsa boken” och Kalevi Grankvist i Vasabladet fick läsa dikterna flera gånger för att hitta en nyckel. 

Jag har också läst dikterna flera gånger och det tycker jag man ska göra för att få mera grepp om dem. I mitt tycke talar texterna själv mer än alla recensioner

Där jag just nu är
alla orden har
glömt bort sig
                     Gjort bort
tiden som rör sig ett fjutt framåt
men
vad väntade jag mig?
Folk och Händelser. Det är vad
jag har rätt att kräva
som individ. Hände det inte
en gång
           Lusten efteråt
och vad övrigt
endast färgen på din cykel blå
och vännens gul

*   *   *

I din ånga
syns nya färger
av glashuvud
 som splittrades just
då
sprätta upp sprätta
upp glasmagen
se vad den innehåller
Bedövad av tyngd
         Rus av gul

Med böjt huvud
 åt jordhållet
små lurviga saker
håller dig vid liv

Med böjd vinkel
mot skuggsidan
här är jag
född av dig

Min absoluta favorit i diktsamlingen är följande dikt, där jag tycker att Ann-Luise på ett fint sätt skildrar nostalgin över ett barndomslandskap som inte längre finns och en landsbygd som dör ut. Här kan man läsa den kritiska inställning till EU:s landspolitik som löper som en röd tråd i Bertells produktion.  Och vilken fin uppfinning är inte ordet ”mjölktyst”, mjölktyst dimma beskriver ju precis den tidiga morgontimmens vita dimma.

Mjölktyst dimma över
vägen
på vägen på väg
nånstans du jag  en till
Det är en hemlighet som jag berättar.
Traktorn var död
Vägen försvunnen Regnets sakta droppande
mot mitten du vet vad som är
Tystnadens lovsång och ett sugande ljud
Jag sprack i tusen bitar
utbredd över åkern
låg jag
av motstridiga viljor

Bertells andra bok Hur jag blev en fluga (2002) är dikter i ett lite annat format, prosadikter. Bertell fortsätter här sitt språkliga experiment. Ser vi närmare på dikterna så ser vi att de alla är skrivna i en enda mening med endast kommatecken som skiljetecken – och det fungerar. Dikterna handlar om kärlek och om helt vardagliga iakttagelser av människor, natur och flugor. Titeln Hur jag blev en fluga hänvisar till en utveckling. Bertell blandar ihop (medvetet?) en fluga och en fjärils utveckling och diktsamlingen är indelad i tre avsnitt: en larv kröp just förbi här, puppliv och med fotsulorna  mot taket ser man mera.

Diktsamlingen innehåller flera dikter om flugor:

MÖTE

Efter en stund landar en fluga på din kropp jag ser henne komma
från fönstret det är mitt i vintern men hon har vaknat för din skull
hon sätter sig på ditt ben och börjar långsamt undersöka dig med
sin snabelmun du ligger alldeles stilla, flugan går försiktigt fram
och tillbaka för att inte störa dig memorerar din doft det är en
fluga med regnbågsfärgade ögon inte särskilt snäll men du visste
väl vad du gav dig in på; flugans ögon möter mina och vi ler mot
varandra.

Det råder ett hemligt samförstånd mellan iakttagaren – diktjaget och flugan. Dikten får en nästan kuslig stämning, vi kan ana att iakttagaren inte heller är särskilt snäll då den ler mot flugan.

Det ligger egentligen något ganska mörkt och melankoliskt över den här diktsamlingen. Den avspeglar svårigheterna i att växa upp. Hur det  är att uppleva sin första besvikelse inom kärlekens område beskriver kanske följande dikt:

TIDVATTENSTRÖM

Vi träffas flera år efteråt och du känner genast igen mig jag känner
igen dig också på de fastfrusna orden i panna men låtsas inte om
det, jag ser i dina ögon att du tänker efter vem jag var och vart jag
försvann och varför jag dyker upp igen just nu jag ger dig bara ett
hastigt ögonkast jag är genomskinlig vattnet sköljer genom mig du
kan inte nå mig mera

I fjol (2006) utkom Bertells nyaste bok Tro, hopp och pizza. Det består av tio noveller som alla utspelar sig i typiskt österbottniska miljöer, på pizzerian, grillen, och på rävfarmen . Här är tonen en annan än i de tidigare böckerna. Vid sidan av det allvarliga kommer också humorn fram.

Novellen Tusen och en gris handlar om grisfarmaren Greger och hans favoritgris. Galten Gutten är en för mycket enligt EU-kvoten och det uppstår panik på gården då EU-granskaren anmäler att hon ämnar besöka gården inom en timme för att kontrollera att Gregers angivna uppgifter är korrekta. Gutten forslas med stort sjå (med lakritsbitar som lockbete) till en lada lite längre bort. Grisen lyckas smita tillbaka till gården. Greger blir tvungen att skjuta grisen som faller död ner i diket bara någon minut innan granskaren kommer. Greger sörjer sin fina gris: 

”Gutten kom alltså upp ur diket. Han var lerig och styv som en pinne. Och sedan bestämde Greger att en som fått en så fruktansvärd död måste få en fin och kristlig begravning. Han tog fram grävmaskinen för Guttens skull och grävde en fin och passlig grop bredvid Blåladan. Hela Gregers familj var närvarande då Gutten begravdes. Jag var också bjuden och tog till och med ledigt från hembygdsmuseet för att kunna närvara. Greger höll ett litet tal där han beklagade sin handling av hela sitt hjärta. En så bra gris som Gutten skulle han aldrig mera få under sin levnads dagar.”

 Men i all sin komik skymtar också EU kritiken fram.

Mindre komisk är novellen Alla för en som berättar om pizzeriaägaren Angelo som idkar sex med traktens unga flickor, antagligen minderåriga. I novellen är det den unga fickan som berättar med en torr humor.

”Angelo tar genast av sig alla sina kläder, och fortsätter med mina. Samtidigt kysser han mig och knådar mina skinkor som en pizzadeg. Jag kysser våldsamt tillbaka, han skall inte tro att jag är någon liten brud som inte kan någonting”.

Den här novellen är säkert en av dem som Bertel Nygård avser i sin recension i Vasabladet (14.11.2006 ) ”Tio berättelser om det vi inte gärna talar om”. Där skriver han ”det handlar om oskrivna regler och gränser som man inte får stiga över men ändå gör det”.

Själv tycker jag att Tro, hopp och pizza är en väldigt befriande bok att läsa. I någon intervju läser jag att Ann-Luise drömmer om att skriva en roman. Det hoppas jag verkligen att hon gör!

- Ylva Uotila -

Senast uppdaterad 19.11.2007
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 17.10.2011 / Kimmo Leijala