Annika Sandelin, författare och bibliotekarie

Författare
11.10.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Den här veckan presenterar Ord i tiden en av Helsingfors stadsbiblioteks anställda, bibliotekarien och författaren Annika Sandelin. Annika arbetar till vardags på Richardsgatans biblioteks barnavdelning, där hon förutom att betjänar kunder också håller kurser i bl.a. Babypoesi och Ordkonst.

Annikas skriftliga debut skedde år 1999 då hon tillsammans med sin kusin Stella Parland gav ut diktsamlingen Dikter om Öden och döden. Diktsamlingen hade stor framgång speciellt då de härligt absurda och dramatiska dikterna muntligt framfördes av kusinparet, båda riktiga skådespelartalanger. Ett exempel på dikternas svarta humor och fina rytm ser vi i följande dikt:

”Sigrid Lung, Sigrid Lung
satte huvet i sin ugn
vilket liv vilken död
hon gjorde allting för sitt bröd”.

År 2002 kom Annika ut med Regnpoetens dotter, en finstämd roman om förhållandet mellan fädrar och döttrar. Där berättas om Linda och hennes trygga pappa regnpoeten samt om Sonjas pappa Anders som är alkoholist. Anders kämpar för att sluta drickandet och bli en god far åt sin dotter. Jag imponeras av hur fint Annika skildrar ett barns magiska tankevärld. Linda funderar mycket på döden och sin gamla farmor. En dag åker Linda båt med sina föräldrar och farmodern:

”Lindas föräldrar måste hålla i farmodern på båda sidorna när hon kliver in i båten. Så blek hon är! Linda sätter sig i fören och klämmer den prickiga stenen i handflatan. Hon tänker på farmoderns skelett som redan lyser genom den tunna huden. Snart ska hon dö och det är Lindas fel.”

Efter det har Annika främst profilerat sig som barnboksförfattare med bilderböckerna Milja och grannarna (2006) och Businnan (2009) båda färggrannt illustrerade av Linda Bondestam. Däremellan har hon deltagit i flera antologier både för vuxna och barn. I Man har sina sidor (2003) skriver Annika om sin uppfattning om män och i Rapport från planet Mamma (2004) berättar hon om hur det känns att vara mamma. I bilderboken Vem är rädd för? Berättelser om vargen (2008) bidrog Annika med sagan Den ensamma vargen.

De flesta av Annikas böcker finns också på finska.

Nu i höst har Annika kommit ut med sin andra vuxenroman De siamesiska kusinerna, en roman som bygger vidare på den stil som kännetecknar Annika, den lakoniska situationskomiken med ett allvar bakom. Såsom i Regnpoeten utspelar sig romanen i Helsingfors och läsaren känner igen sig i Stockmanns varuhus, på Glogatans Fazer och Tölö bibliotek. Handlingen kretsar kring kusinparet Torolf och Ralf som delar bostad på gott och ont. Torolf jobbar vid Stockmanns fiskdisk och Ralf skriver på sin roman. Ralf går till biblioteket för att låna Dostojevskis Krig och fred och träffar Gabriella, den söta bibliotekarien. Torolf däremot har fattat tycke för en flicka från Jehovas vittne som ringt på deras dörr. Vi får följa med de unga männens trevande kärleksliv. Romanen innehåller många tokroliga episoder som t.ex när Ralf ska gå på ett Tupperwareparty ovetande om vad ett sådant är och hans kusin försöker spela honom ett fult spratt. Trots all sin humor finns det ändå en mörk underton, mamman som övergivit Ralf som liten och pappans undertryckta sorg.

Hur ser då Annika själv på sina böcker och sitt skrivande? Ord i tiden passar på och ställer henne några frågor:

När man läser dina böcker finns det teman som tycks beröra ditt eget liv, din egen far Peter Sandelin är poet, såsom pappan i Regnpoetens dotter och du samarbetar intimt med din kusin Stella Parland, såsom Ralf och Torolf i de Siamesiska kusinerna. I Businnan heter huvudpersonen Petra som din egen dotter. Kan man tolka det så att släktskapet är en viktig sak för dig och att du ser det som en rik inspirationskälla?

Visst är släkten och familjen viktig för mig. Jag har alltid stått min pappa nära, samtidigt som jag har fascinerats och ibland irriterats av hans mera oåtkomliga sida. Som barn upplevde jag att han emellanåt kunde vara djupt försjunken i egna tankar (kanske en dikt) och att det då var svårt att få kontakt med honom. Bland annat det här har jag velat fånga i mitt porträtt av regnpoeten.

Stella och jag umgicks mycket med varandra redan som barn och skrev också då texter tillsammans. Få personer kan inspirera mig lika starkt som hon. Författaren Nalle Valtiala har en gång kallat oss för de siamesiska kusinerna, så det är av honom jag har stulit titeln på min senaste roman.

Mina barn inspirerar mig varje dag med sin underbara fantasi. Businnan är namnet på en av Petras mjukisdjur och hela idén till boken kommer från Petras lekar. Petra påstår faktiskt att det egentligen är hon som är författaren.

Du kommer som sagt från en litterär familj med många författare i släkten. Var du redan som barn klar på att du skulle bli författare, fick du stöd hemifrån och är den litterära bakgrunden en belastning eller en fördel i ditt eget författarskap.

Som barn drömde jag om att bli författare eller skådespelare. Jag tyckte tidigt om att skriva och skrev bland annat en hel del makabra dikter om pratande dödskallar och flera inledningar på tragiska berättelser om olyckliga barnhemsbarn. Mina föräldrar läste mycket för mig och de har alltid varit uppmuntrande i förhållande till mitt skrivande. Faktiskt är det ofta fortfarande de som får läsa mina nya texter allra först.

När jag blev äldre och fick större självkritik kunde det ibland kännas svårt att komma från en så författartät släkt. Det kändes nästan som om det förväntades att också jag skulle skriva och jag började tvivla på att jag på riktigt hade talang för det. Jag hade en lång period då jag inte skrev alls, men tack vare att jag i Åbo gick på en skrivarkurs med Henrik Jansson som ledare, hittade jag tillbaka till skrivande.

Att debutera med Dikter om öden och döden tillsammans med min kusin Stella och våra absurda uppträdanden, fick mig att inse att skrivandet inte behöver vara så allvarligt. Det kan vara väldigt roligt också.

Man kan kanske säga att min litterära familj har varit en stor rikedom för mig men också en liten belastning. Jag skulle t.ex. aldrig våga mig på att skriva seriös lyrik, eftersom jag tror att mitt tonfall är ganska nära min pappas och jag inte vill bli jämförd med honom.

De flesta av dina böcker utspelar sig i Helsingfors, du har själv vuxit upp i Mukshöjden och bor där fortfarande. Finns det någon annan del av Helsingfors som är viktig för dig och finns det någon del av Helsingfors där du aldrig kunde tänka dig att någon av dina romaner kunde utspela sig i?

Jag har faktiskt bott i Munkshöjden nästan hela mitt liv, med bara några korta uppehåll. Förstås är det lättast att skriva om områden där man själv har bott. I de siamesiska kusinerna bor Ralf och Torolf i Tölö. Det är en stadsdel som jag själv har rört mig ganska mycket i och därför kan skriva om. Jag vill gärna själv ha gått på de gator som personerna i mina böcker går på. Men om jag hade mera tid för att göra research, skulle det förstås vara intressant att skriva om platser som nu är obekanta för mig.

Du skriver både för barn och för vuxna. I dina böcker tycker jag att man se inflytande av nonsenslitteraturen, som definierats som ”prosa som kan framstå som allvarlig men som saknar all rimlighet”. En av nonsenslitteraturens föregångare inom barnlitteraturen är Lennart Hellsing. Hur förhåller du dig till honom och hans texter?

Jag älskar Lennart Hellsings texter. Som barn var mina favoriter Bananbok och Ägget och nu som vuxen Sjörövarbok och förstås flera av hans verser. Jag beundrar och avundas hans suveräna känsla för rytm och rim.

Efter att nu i många år främst skrivit barnlitteratur ger du i år ut en vuxenroman. Vad ligger dig närmare hjärtat barn- eller vuxenlitteraturen och vilkendera vill du fortsätta skriva?

Åtminstone nu känns det som om jag inte vill välja, utan att jag vill fortsätta skriva både för barn och vuxna. Nästa år kommer jag och Linda Bondestam ut med en bilderbok, som är en fortsättning på Businnan. Jag har beslutit att inte skriva flera romaner så länge jag jobbar på heltid och mina barn är små. Då passar det bättre med kortare texter, t.ex. bilderbokstexter som jag kan fundera på i spårvagnen och skriva några meningar på då och då. Jag har också tänkt att det skulle vara roligt att skriva verser för riktigt små barn.

Det känns lättare att skriva för barn, eftersom jag känner att det inte finns så många förväntningar på hur en finlandssvensk barnbok skall se ut. Om man skriver en finlandssvensk roman förväntar sig många att den skall vara seriös och att huvudpersonerna skall lida av åtminstone medelsvår existentiell ångest. Ändå vill jag skriva för vuxna igen, kanske om jag kan ta tjänstledigt något år.

Till sist måste jag också fråga dig om den gula plastankan som förekommer i dina romaner. Avspeglar den någonting? Onekligen kommer den finlandssvenska ankdammen i mina tankar…

När jag fick se omslaget till De siamesiska kusinerna tänkte jag ”Oj nej, ska det vara plastankor på pärmen igen”. Faktiskt hade jag inte funderat mycket över plastankorna medan jag skrev om dem, de bara kom. I Regnpoetens dotter är plastankan mera symbolisk och är en förenande länk mellan de två huvudpersonerna. Fast det tänkte jag på först när boken hade kommit ut. Jag är en sådan författare som bara skriver, utan att medvetet tänka på symboler.

Jag vägrar i alla fall att se plastankan som ankdammssymbol. Jag tyckte om plastankor redan långt innan de blev finlandssvenska.

Tack för svaren Annika!

-Ylva Uotila-

 

Senast uppdaterad 19.10.2010
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 11.10.2011 / Kimmo Leijala