1910-talet i finlandssvensk litteratur

Tema
31.8.2017

Toimitukselta: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Poeter, dagdrivare och den nya kvinnan

 

Vid sekelskiftet uppstod en ny poetgeneration som gynnades av att poesin hade blivit mer allmännare och användes i betydligt fler uppgifter än tidigare. Formligt var den dock inte nybildande och hade den rikssvenska bundna verskonsten som måttstock. Representanter för denna generation är bl.a. Arvid Mörne, Hjalmar Procopé, Bertel Gripenberg, Ragnar Ekelund, Emil Zilliacus och Jarl Hemmer. I Hemmers debutsamling Rösterna (1914) ingår en av den finlandssvenska litteraturens mest kända dikter Under Häggarna.

Arvid MörneHjalmar Procopé / MuseiverketBertel Gripenberg / MuseiverketEmil Zilliacus / MuseiverketJarl Hemmer / Museiverket

 

 

Mikael Lybeck / MuseiverketTomas Indal omslagBland prosaförfattarna var Mikael Lybeck en respekterad men ”ensam” aktör som förknippades med 1880-talets stora nordiska förebilder. Lybeck gestaltar i alla sina böcker en konflikt mellan plikt och självbehärskning å ena sidan och sinnlig utlevelse, vare sig sexuell eller religiös, å andra sidan. I hans tidiga huvudverk Tomas Indal (1911) återspeglas ofärdsårens och förfinskningens förlamande andliga atmosfär i huvudpersonens tragiska öde. I Breven till Cecilia (1920) sägs Lybeck ha lyft finlandssvenskan till nya höjder som konstnärligt uttrycksmedel.

Breven till Cecilia omslag

 

 

 

 

 

 

 

Genom kapitalistisk tillväxt och industrialisering hade Helsingfors invånarantal raskt stigit från 20000 1850 till 150000 1910. Helsingfors hade blivit en modern storstad i miniatyr med alla dess förnöjelser och våndor. I detta moderna rum blev då den identitetssökande dagdrivaren, den dekadenta flanören, en central litterär figur för den unga manliga författargenerationen. Exempel på dessa är Gustav Alms Höstdagar (1907), Ture Jansons Inga medmänniskor (1911), Torsten Helsingius Dagdrivare (1914), Henning Söderhjelms Lärospån (1915) och Erik Grotenfelts Bengt Walters´ lycka (1916).

 

Runar Schildt / MuseiverketDagdrivargenerationens diktartalang Runar Schildt blev då den som med sin novellkonst bäst lyckades i försöket att skapa en modern finlandssvensk storstadsprosa. Dagdrivarteman är centrala i hans två första samlingar: Den segrande Eros (1912) och Asmodeus och de tretton själarna (1915). Därefter placerade han sina berättelser till landsbygden och i en historisk tid. Med Perdita och andra noveller (1918) återvände Schildt till staden och nutiden. Med sin sista samling Häxskogen och andra noveller (1920) bekräftade Schildt sin position som generationens ledande prosaförfattare. På 20-talet skrev han ännu tre skådespel, som fortfarande framställs.

 

Den segrande eros omslagAsmodeus och de tretton själarna omslagPerdita och andra noveller

Vid sekelskiftet äntrade även den nya kvinnan det offentliga moderna rummet. Genom utbildning, lönearbete och facklig och politisk organisering hade man skaffat sig en självständighet som möjliggjorde detta. De kvinnliga författarna reagerade med att skriva samtidsromaner om det nya livet, om de annorlunda val och identitetsmöjligheter som de förändrade villkoren förde med sig.

Karin Smirnoff / Wikimedia Commons

Under Ansvar & Ödermärkt omslag

Ett sådant val beskrivs i Karin Smirnoffs Under ansvar (1915). En kvinna beslutar att behålla barnet efter fästmannens död vilket snart leder till arbetslöshet och misär. Kvinnans livsvilja är dock okuvlig och slutet är optimistiskt. Fast det är en Helsingforsskildring skiljer sig agendan tvärt från dagdrivarnas. Smirnoff angriper i romanen också direkt deras skepticism och ytlighet. Till skillnad från dagdrivarna hade kvinnliga författare som Smirnoff, Helena Westermarck, Anna Åkesson och Sigrid Backman ett positivt projekt att bygga på.

 

 

Däremot kan Kersti Bergroths första romaner Augusti (1911) och Aptit (1914) med sina manliga protagonister till viss mån sägas tillhöra dagdrivarlitteraturen. Senare tog även hon avstånd från ”dumma materialistiska åskådningar med tyåtföljande pessimism och livsleda”. Bergroth var en akademisk skolad författare från Viborg som på 1920-talet övergick till att publicera sig på finska.

 

Sigrid Backman / Holger Schildts FörlagSigrid Backman är en av många bortglömda kvinnliga författare som senare har fått en viss upprättelse. Hon utvecklade ett eget författargrepp med stiliserad stil och ofta även sagoelement i berättandet. I de första böckerna, Vindspel (1913) och Hälleberget och Kavaljeren (1914), varierade hon den nya kvinnans tematik. I 20-talets böcker är miljöskildringen mera realistisk och synvinkeln bredare och i Bostadsbolaget Sjuan i Lergränden (1926) även humoristisk.

VindspelHälleberget och kavaljeren

 

Källor: Finlands svenska litteratur 1900-2012, red. Michel Ekman; Toftegaard Pedersen, Arne: Urbana Odysséer: Helsingfors , staden och 1910-talets finlandssvenska prosa.

 

 

Inbördeskriget

Mot decenniets slut överskuggade det finska inbördeskriget som även kan ses som ett frihetskrig från Ryssland all samhällelig och kulturell verksamhet i landet. De omedelbara reaktionerna under och efter kriget var ofta känslomässiga och rabiata; så även hos författarna.

Majoriteten av de finlandssvenska författarna beskrev händelserna ur de vitas synvinkel och tillgången till vit hjältediktning var således god. Här uppmärksammas Bertel Gripenbergs Under fanan (1918), Arvid Mörnes Offer och segrar från Finlands kampår (1918) och Jarl Hemmers Ett land i kamp (1918). Den sistnämnde skaffade sig dock snart en mera nyanserad bild av händelserna, vilket resulterade i romanen Onni Kokko (1920).

Offer och segrar (1918)Ett land i kampOnni Kokko

Dödsfången

Det fanns där utöver ett antal finlandssvenska författare som hade ett mera kritiskt och humant perspektiv till krigshändelserna. Speciellt gäller detta Mikael Lybeck och hans diktsvit Dödsfången (1918), som kan ses som en del av den pacifistiska poesin som uppstod i Europa efter första världskriget. (Diktsviten har senare hyllats av

Hemkomsten

Johannes Salminen som det stora humanistiska dokumentet i finlandssvensk poesi.) Även Runar Schildts Hemkomsten (1919) kan ses som ett försök att förstå sina röda protagonisters själsliv. Dessa röda framställs dock som outvecklade och svaga människor som konsekvent går mot en tragisk öde till mötes. Det samma kan sägas om Elmer Diktonius Janne Kubik som utkom först 1932.

 

 

Ålandsjungfrun

Sigrid Backman var den enda av den tidens författare som behandlade sina röda protagonister med värdighet och påpekade om övergrepp på bägge sidor av de stridande parterna. Ålandsjungfrun (1919) är egentligen en tragisk saga om sömmerskan och den röde drängen. I Familjen Brinks öden (1922) står en arbetarfamilj i förgrunden och händelserna 1917-1918 upplevs via familjen samt andra invånare i stadsdelen Sörnäs. Backman berättar sakligt och realistiskt om sina röda protagonisters livssituation och tragiska öden utan att ömka, demonisera eller psykopatologisera dem. Backmans kompetenta och nyanserade skildringar av de traumatiska händelserna var på sin tid unika och har senare setts som en tidig föregångare till Väinö Linnas behandling av temat.

 

 

Sammanställd av bibliotekarie Kaj Lahtinen, Åbo stadsbibliotek (publicerad: 20.1.2017 Vaski-biblioteken)

Tillagd i Boksampo 31.8.2017 / Elina

 

Sökning: Finlandssvenska författare på 1910-talet

Bokhylla: Finlandssvensk skönlitteratur från 1910-talet