1970-tal – Välfärdsstatens uppbyggnad

Tema
5.9.2017

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Först omkring 1975 blev andelen av befolkningen som levde på landsbygden en minoritet i Finland. Till detta bidrog den omfattande emigrationen under 1960- och 1970-talen. 100 000-tals människor från överallt i Finland sökte sig i huvudsak till Sverige vars snabbt växande industri behövde arbetskraft. Detta kan, enligt Trygve Söderling, sägas bekräfta och förnya de gamla banden mellan de två länderna. Under 70- och 80-talen var den ekonomiska tillväxten i Finland – trots eller på grund av migrationen – ändå stabil vilket även underlättades av handelsutbytet med Sovjetunionen fram till 1991. Med en ett center-vänster-samarbete formades Finland relativt snabbt till en välfärdsstat av nordisk modell. I kulturlivet var tongångarna något radikalare och följde den internationella vågen av stark politisk aktivism på vänsterkanten. Men till skillnad från t.ex. Tyskland eller Italien fanns det i studentvänstern inga ansatser till terrorism och ganska snart integrerades de radikala studenterna och konstnärerna, även de moskvatrogna ”taistoiterna”, i den partipolitiska apparaten. Inom den finskspråkiga litteraturen satte den här inriktningen enligt Söderling bara begränsade och inom den finlandssvenska praktiskt taget inga spår. Man kan dock notera att de stora finskspråkiga förlagen t.ex. avstod från att ge ut Aleksandr Solzjenitsyns Gulag-arkipelagen (1973-1975).

 

Självbekännare, nyprovinsialister, feminister och avantgardister

Den finlandssvenska litteraturen under 1970-talet och i början av 1980-talet var politiskt laddad men inte ur ett klassperspektiv. Regionalismens fortsatte sin blomstring (från 1950-talet) men Warburton undrar om dessa nyprovinsialisternas alster kvalitativt var lika givande som kvantitativt. Även de så kallade självbekännarnas genombrott skedde under 1970-talet med Henrik Tikkanen och Christer Kihlman som huvudmän. Marika Hausens Mitt liv är mitt (1969) kan ses som en föregångare för självbekännarelitteraturen med både individualistisk självförverkligande och kvinnoemancipation som sammanflätade agendor. Därtill dök det upp under 1970-talet åtminstone två andra viktiga litterära och kulturella riktningar nämligen feminismen och en ny avantgardism.

På grund av närheten till Sverige var den feministiska orienteringen i detta tidiga skede stark främst på finlandssvenskt håll. Den finländska nyfeminismens pionjärverk Ge jämlikheten chans! Åsikter (1972) skrevs av Karmela Bélinki. Den nya kvinnomedvetna litteraturen var sammanflätad med regionalismen och representerades med av två alternativa förlag: Författarnas andelslag i Österbotten och Boklaget för södra Finland. Bland författarna märks Wava Stürmer, Gurli Lindén, Anita Wikman, Gunnel Högholm, Solveig Emtö, Eila Cederroos, Inger Granholm, Birgitta Boucht, Carita Nyström och Tatiana Sundgren. Även den finlandssvenska arbetarlitteraturen aktiverades och trenden uppmärksammades också av etablerade förlag som gav ut Siw Alanders, Anna-Lisa Österbergs och Mary-Ann Bäcksbackas kvinnoskildringar. Men 1970-talets mest uppmärksammade finlandssvenska kvinnoförfattare är förstås Märta Tikkanen.

Tidskriften och gruppen Fågel Fenix grundades 1975 och drog till sig unga författare som inspirerades av outsider-romantik enligt mönster från både Sverige och USA. Enligt Söderling var gruppens förebilder bland andra Bruno Öijer, Eric Fylkeson, Allen Ginsberg, Willian Burroughs, Bob Dylan och Patti Smith. Förgrundsgestalterna Martin Enckell och Thomas Wulff skapade en kollektiv estradpoesi med teatraliska karnevalistiska uppträdanden med ekon av den kontinentala 1900-avantgardismen och hos Wulff även intryck från science fiction. Gruppens författare idealiserade konstnärsrollen och riktade kritik mot ett mekanistiskt konsumtionssamhälle och den partipolitiska apparaten. Likriktad kritik kan man även hitta hos jämnåriga icke-Fenix-medlemmarna Lars Sund, Larry Silván och Henrik Jansson. En mjukare generationsromantik representerades av Fenix-medlemmen Marianne Backléns romaner som ofta tog sig formen av reseskildringar. Över lag framstår resan, gärna längs ”hippie-trailen”, enligt Söderling som ett identitetsskapande litterärt motiv för denna 1970-talsgeneration.

 

Tove Jansson / Foto: Per Olov JanssonTove Jansson (1914-2001)

Lyssnerskan (1971)Bland alla mer eller mindre vilda utspel skrevs det på 1970-talet även ”mild prosa” vars representanter var t.ex. Solveig von Schoultz, Bo Carpelan och Tove Jansson. Med Bildhuggarens dotter (1968) och Lyssnerskan (1971) tog Tove Jansson det korta steget från mumintroll till människor. Enligt Söderling är den största skillnaden till muminböckerna den att Jansson i sina noveller kan måla svart i svart och tränga djupare in i komplicerade människorelationer. Kännetecknande för Jansson är en saklig beskrivning av de yttre miljöerna – oftast Helsingfors eller sommarlandet – samtidigt som en dörr alltid står öppen mot det fantastiska. Janssons novellkonst kännetecknas av stor stilistisk säkerhet och noggrann psykologisk iakttagelseförmåga. Den första romanen, Sommarboken (1972), är enligt Söderling en oöverträffad skildring av den nordiska sommaren som dröm och existensform. Under 1970-talet utkom ännu romanen Solstaden (1974) och novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser (1978) men författarskapet fortsatte långt in på 1990-talet.

 

Henrik Tikkanen (1924-1984)

Brändövägen 8, Brändö, tel. 35 (1975)Tikkanens s.k. adressvit består av fyra självbiografiska romaner i vilka han enligt Merete Mazzarella inte skyr helvetenedstigningarna och polemiserar mot den borgerliga memoartraditionens outtalade regler om diskretion och god smak. I Brändövägen 8 (1975), Bävervägen 11 (1976) och Mariegatan 26 (1977) skildrar han sin släkt, sin uppväxt och sina krigserfarenheter och sin utveckling som konstnär. Böckerna har en stark pacifistisk betoning som han redan hade visat prov på i sina krigsromaner Hjältarna är döda (1961) och Ödlorna (1965). Georgsgatan (1980) och Henriksgatan (1982) handlar om Tikkanens förhållande till den leukemi som ledde till hans död. Tikkanens skrivsätt kännetecknas av en flitig användning av ironi och satir och speciellt i den sena produktionen av ett koncist aforistiskt uttryckssätt.

 

Märta Tikkanen / © Stefan BremerMärta Tikkanen (f. 1935)

Män kan inte våldtas (1975)Märta Tikkanen är den finlandssvenska kvinnolitteraturens självklara galjonsfigur. Män kan inte våldtas (1975) och Århundradets kärlekssaga (1978) tog båda plats bland tidens ikoniska feministiska skönlitteratur och med de många översättningar blev Svenskfinland enligt Söderling en del av sjuttiotalsfeminismens internationella kulturrevolution. Århundradets kärlekssaga är en halvlyrisk vidräkning av ett äktenskapsdrama som Henrik Tikkanen hade gett en litet annorlunda bild av i sin adressvit. Äktenskap och förtryck var teman som Tikkanen dock redan tidigare behandlat i en rad romaner: Nu imorron (1970), Ingenmansland (1972) och Vem bryr sig om Doris Mihailov (1974).

 

 

 

Johan Bargum © Irmeli JungJohan Bargum (f. 1943)

Mörkrum (1977)Motivkretsen i Johan Bargums tidiga prosa är underklassens liv.  Femte advent (1967), Tre två ett (1968) och Finsk rulett (1971) handlar alla om samhällets förlorare och har alla ingredienser av fysiskt våld. Enligt Söderling är moralen i dessa underklasshistorier snarare Engels än Dickens. I Mörkrum (1977), Den privata detektiven (1980) och Pappas flicka (1982) vidgas motivkretsen till olika sociala miljöer. Bargums romangestalter karakteriseras ofta genom dialoger – dramatikern som han är. I sina skådespel har han tagit upp strukturella samhällsmotsättningar; utgivna i en volym 1974 med titeln Tre skådespel.

 

Marianna Backlén, Lars Sund och Thomas Wulff skrev alla sina debutromaner i mitten av 1970-talet. Backléns Minnet av Michael (1975) handlar enligt Pia Ingström om subkulturella människor och miljöer och pekar framåt mot hennes många böcker med resemotiv. Wulffs Nattens fabler är en ung mans partyskildring med toner av avantgarde och romantisk protest. Sunds Natten är ännu ung har samma slags motivkrets men i österbottnisk tappning. Det energiska direkta tilltalet av jagberättaren för tankarna till en viss Holden Cauldfield.

 

Sammanställd av bibliotekarie Kaj Lahtinen, Åbo stadsbibliotek (publicerad: 29.8.2017 Vaski-biblioteken)

 

 

Tillagd i Boksampo 5.9.2017 / Elina