Bo Carpelan 1926 - 2011

Författare
7.11.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Mitt i den smällkalla vintern nådde oss budskapet att en av den finlandssvenska litteraturens mest prominenta författare har dött. Efter ett aktiv författarskap som varade mer än 60 år tystnade Bo Carpelans röst den 11.2.2011.  

Bo Carpelan är inte bara ett stort namn i Finland där han under de senaste åren blev känd för den stora allmänheten genom att två gånger i följd vinna det prestigefyllda Finlandiapriset (1993 och 2005). Även i Sverige och i övriga Europa har hans böcker rönt framgång och han belönades bl.a med Nordiska rådets litteraturpris 1977, Nils Ferlinpriset 1981 och Svenska Akademiens nordiska pris 1997. Det sista stora priset, det europeiska Prix Européen de Littérature fick han 2006.

Carpelans mångsidiga författarskap omfattade litteraturens alla genrer från lyrik och prosa till barn- och ungdomsböcker, kortprosa och dramatik.

Musiken var viktig för Carpelan. Flera av hans dikter har tonsatts och han har skrivit librettot till Erik Bergmans opera Det sjungande trädet.

Han verkade också som litteraturkritiker (Hufvudstadsbladet 1949-1964) och översättare, främst av finsk lyrik. Författare han översatte var lyriker som Helena Anhava, Paavo Haavikko, Antti Hyry och Lassi Nummi.

Sin författarbana inledde Carpelan med diktsamlingarna Som en dunkel värme (1946) och Du mörka överlevande (1947)

Dikterna består av symbolisk naturlyrik influerad av 40-talets modernister såsom Ragnar Ekelöf och Gunnar Björling. Carpelan skrev sin doktorsavhandling om Gunnar Björling (1960), vilket ytterligare förstärkte hans band till modernismen .

MÅNSKEN ÖVER STADEN

Den djupa klyftans skuggga
vänder gatan avig --
Parkens träd fäller sitt sot
över snön --
Dörren som slog igen
göms i elaka öron.
Sakta krypande
närmar sig månen –

(Som en dunkel dröm, 1946)

NÄTTERNA MOGNAR

Nätterna mognar nu
                        i mörka klasar
likt druvor. Som en värja
är deras inbrott över jordens
                        svarta brand –

lyssna vind och källa
lugnt mognar nätterna
                         förbi min längtan

(Du mörka överlevande, 1947)

Med tiden går Carpelan mot en egen knapp, alltmera minimalistisk stil . Ett exempel på stilen är enligt litteraturvetaren Michel Ekman Den svala dagen (1961), diktsamlingen som blev Carpelans egentliga genombrott som poet.

En man vandrar genom skogen
en dag med växlande ljus.
Möter få människor,
stannar, betraktar hösthimlen.
han ämnar sig till kyrkogården
och ingen följer honom.

(Den svala dagen, 1961)

Efter1950-talets modernism som kännetecknades av varken religöst eller politiskt engagemang kom1960-talets författare med sitt politiska ställningstagande som skarpt tog avstånd till modernisterna. Carpelan roll blev att tillsammans med författarkollegan Claes Andersson fungera som en slags förmedlare mellan de radikala 60-talisterna och de gamla modernisterna, där det främst var modernisten Rabbe Enckell som fick utstå de ungas hån.

Teman som följde Carpelans diktning genom åren var tiden och rummet och då ofta gällande  hans egen barndom. Diktsamlingen Gården (1969) skildrar intryck från barndomens asfaltgårdar i Kronohagen.

Våren var mest en bitande blåst
I parken där flaskorna slog ut när den svarta snön smultit undan
blåste gamla löv.

(Gården, 1969)

1970-talet var katastrofhotens, miljöförstöringens årtal. Carpelans texter blev alltmer berättande Romanerna Rösterna i den sena timmen (1971) och Jag minns att jag drömde (1979) är mellanting mellan prosa och lyrik.

År 1986 publicerade Carpelan romanen Axel som av många anses vara höjdpunkten i hans produktion. Axel är berättelsen om vänskapen mellan kompositören Jean Sibelius och författarens egen släkting Axel Carpelan. Romanen bygger på vännernas brevväxlings om Carpelan tagit del av och omformat.  Axel anses också som en vändpunkt inom den finlandssvenska litteraturen, den banade väg för en ny romanvåg med författare som Pirkko Lindberg, Lars Sund och Kjell Westö.

Det var ändå för romanen Urwind (1993) som Carpelan belönades med sitt första Finlandiapris. Romanen handlar om antikvariatsbokhandlaren Daniel Urwind som skriver dagbok under ett års tid  till sin hustru som ska vara borta ett år, kanske längre eller kanske för alltid.  

15 år senare får Carpelan sitt andra Finlandiapris för romanen Barndom (2008) som beskriver en gammal mans besök till barndomens säktgård och minnena från krigsåret 1944. Såsom i Urwind kännetecknas romanen av det lyriskt vackra språket.

Ännu så sent som i fjol publicerade Carpelan diktsamlingen Gramina (2010) där han går i dialog med forna tiders diktare, Horatius, Vergilius och Dante. De asketiska dikterna utstrålar livsvisdom och klokhet. Här en dikt till Horatius:

 
Den klara källan
med sina mörka hemligheter
bara en vindil på ytan

Vem inbjöd dig om inte du själv
till denna lyckans himmel,
välvd över skräckens hav
och allt samtidigt, brinnande!

(Gramina, 2010)

I höst utkommer postumt en sista bok Blad ur höstens arkiv på Schildts förlag, det förlag som han förblev trogen genom åren.

Sitt levebröd tjänade Carpelan många år på Helsingfors stadsbibliotek, åren 1964-1980 som biträdande chefsbibliotekarie. Speciellt Richardsgatans biliotek, det dåvarande huvudbiblioteket låg honom varm om hjärtat . Följande dikt är skriven till öppningsceremonin av det nyrenoverade biblioteket i december 1988.

Mitt sanna universitet

1.

Mitt sanna universitet var Theodor Höijers bibliotek.
Där har jag studerat över femtio år av mitt liv, från 1934.
 I december 1938 delade jag mig i två,
en stannade kvar på barnavdelningen i våning 1.
Luften där var tung av drömmar och våta kläder,
böckerna stod med bruna ryggar.
Två böcker, sade den arga tanten bakom disken, fick jag ta,
på stämpelpennans gaffel spetsade hon mitt val.
Den andra i mig klättrade fem nivåer upp
till Paradiset, visade där fram ett brev från min mamma:
”Var vänlig byt ej ut de av min son lånade böckerna
mot religiösa d:o” Mulen tystnad följde mig.
Bara den lilla bokhissen skramlade uppfordrande.

2.

Tio år senare var jag hyllstäd uppe på svenska, våning 3.
Föreståndaren sa: ”göm er, ungdomar, chefen kommer,
eller försök åtminstone se ut som om ni var sysselsatta.”
Det var hennes humor. Jag var ärrad av två års jobb.
Jag minns ännu hur julisolen sken in på gator av damm
uppe i magasinet under tysta söndagspass.
Det enda som hördes då var duvors kutter och andetagen
från någon gammal pensionär som med fara för livet
kravlat sig upp till oss. I övrigt:
tystnad och väntan, hekatomber av idoga drömmar,
minnesbilder med inskriften F.i.m.: förvaras i magasinet.
Där finns de än, i hjärnans och hjärtats förvar.

3.

I december 58, om jag minns rätt,
sitter jag under takåsen med scheman och arbetsturer.
Avdelningen stängs klockan åtta. Sedan sätter sig
mörka skuggor mellan hyllorna för att lyssna
till min gamla radio av märket Tefag
som framför Vivaldis fyra årstider. Den strejkar
mitt i sommarens storm: presto.
”Bättre lycka nästa gång” säger en vänlig själ.
Åren snöar iväg. December 68
är yttre arbetet borta, lådor av böcker från bokhandeln
väntar en genomgång. Det är sammanträde.
I december 78 väntar lådor med böcker en genomgång.
Det är sammanträde.
1980 är allting borta, egendomligt och drömlikt.

4.

December 1988, och mitt universitet, detsamma,
har som en fågel stigit ur askan,
som om en dröm fullbordats,
som vore jag fyrtio år yngre
och åter kunde ta vid
och inskriva mig i böckernas goda tystnad.
År som löv har virvlat förbi
men bokens blad bländer som aldrig förr
i deras nya, gamla hem.
Theodor Höijer ler i sin himmel.

- Ylva Uotila

Källa:  Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet / utg. Claes Zilliacus,
Svenska litteratursällskapet i Finland, 2000

Senast uppdaterad 21.2.2011
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 7.11.2011 / Anna Gripenberg