Letar du efter något att läsa? Hitta intressanta författare, böcker och nya läsupplevelser på Boksampo.fi.

Tom Paxal – livet är en berättelse

Författare
28.10.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Det är spännande hur man i långa tider kan vara medveten om en författares existens utan att ha läst något av hans eller hennes produktion. För att sedan en dag få anledning att göra det. För min del blev det pris som Stiftelsen Längmanska kulturfonden i april tilldelade författaren Tom Paxal det som väckte mitt intresse. Prisnämnden motiverar valet med att Tom Paxal producerar ”en stark och vital konst som talar direkt till hjärtat”. Så tycker också jag. Med sitt okonstlade rättframma språk är Paxal en skicklig berättare. I hans berättelser avspeglar sig de äventyr och erfarenheter som hans eget liv bjudit på.

Paxal (f. 1947) hör till de stora årskullar som föddes efter kriget. Han växte upp i arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Livet i familjen präglades av misär och alkoholmissbruk. Vid 16-års ålder lämnade Tom både hemmet och skolan för att fara till sjöss. Sjölivet förde honom till avlägsna kontinenter som Afrika och Sydamerika. Efter att ha utbildat sig till matros sadlade han om och blev idrottsinstruktör från Solvalla och jobbade en tid som gymnastiklärare. Han har också jobbat som socialterapeut och vårdare för utvecklingsstörda innan han blev författare på heltid.  Tom Paxal debuterade år 1977 och har efter det skrivit flera barn- och ungdomsböcker, noveller, lyrik och prosa. Därutöver har han skrivit pjäser, manus till animationsfilmer och dramatiserat och regisserat filmer.
Från slutet av 1990-talet har han samarbetat med polskan Anna Onichimowska som är en känd barnboksförfattare i sitt hemland. Tillsammans har de skrivit barnböcker och en diktsamling.

Mycket av det som Paxal skrivit bygger på det självupplevda. Den nyaste självbiografiska romanen Farlig hamn (2007) är på sätt och vis en sammanfattning av och en fortsättning på ungdomsromanerna Vännerna (1977) och Rödbergen (1981).

I debutromanen Vännerna är huvudpersonerna de två Helsingforspojkarna Svena och Pedo och vänskapen mellan dem. Pojkarna kommer från olika samhällsgrupper.

Det är Svena och han har det skit. Han kan inte gå hem ännu. Han vet från tidigare, att först efter några timmar blir det lugnt hemma, när pappa har somnat in i sitt fyllerus och mamma lugnat ner sig. Då smyger han sig hem, lägger sig i köket och väntar på morgonen och på den glada sången som finns i honom .
En annan pojke är hemma. Han har det skönt. Han har just varit i bastun och nu kammar han sitt mörka hår, innan han går in i salen där manna och pappa sitter och väntar vid det dukade bordet. De äter kvällsmat och stearinljusen kastar sitt varma, mjukt dansande sken i lägenheten.
Familjen bor på Petersgatan och därifrån har de en fin utsikt över havet. Och efter måltiden går pojken fram till det stora fönstret och tittar ut över det mörka vattnet och ser ljusen från fartygen som ligger långt där ute på Finska viken.
Pojken heter Pedo och han har det bra.
(Vännerna s. 5-6)

Paxal drar sig inte för att skildra livets mörka sidor. Svenas pappan super och familjen måste fly ut på gatan undan pappans våldsamheter. Men grundtonen i berättelsen är ändå positiv och är en fin skildring av 1950-talets Helsingfors.

Helsingfors hamn är en storstadshamn. Det är fartyg som kommer och går. Tåg och olika slag av lastbilar som hämtar och för godset vidare. Skeppsvarv och fabriker med kringliggande magasin och krogar, ringsstallen. Och så klart arbetarbostäder och krogar.
    Rööperi-Rödbergen är en stadsdel vid hamnen. Namnet kommer från granitbergen som sträcker sej från Stenhuggaregatan, Sinebrychoffska parken ner till Västra hamnen. Gatan längs berget heter Rödbergsgatan.
    Ännu på femtio- och sextiotalet levde i Rööperi en finsk och finlandssvensk arbetarbefolkning. De jobba­de som hamnarbetare för stuverifirman Stevedoring, som donare på Wärtsiläs skeppsvarv, Kabelfabriken, Koffens bryggeri, Valios mejeri, korvfabriken Karl Knief och Fazers karamellfabrik.
(Rödbergen, s.7)

Språket i romanen färgas av mustig Helsingforsslang, något som också fortsätter i boken Rödbergen som utspelar sig i samma miljö och samma tider som Vännerna. Nu är det arbetarpojken Nickes uppväxt som skildras, också han från en familj med spritmissbruk och våld. Det blir inget av Nickes skolgång och han skriver ut sig och får ett jungmansjobb på ett svenskt fartyg.

Paxal skildrar fint dialogen i gänget som Nicke rör sig i:

Det var söndag och vårvarmt. Gårdsgänget stod och hängde vid vattenkranen.
    - Huh, vilken solis, man blir ju riktigt törstig som i Sahara... Bäst att dricka lite vada! sa Arska och blinkade med ena ögat åt Pena.
    Han öppnade kranen, låtsades dricka, vred plötsligt på för fullt så att en lång stråle sprutade ut. Rafa och Nicke hann inte undan, utan strålen träffade dem på trynen. De andra började skratta.
- Va,va det där bra för? sa Nicke bittert.
- Äla nyt pienestä hikeenny! ids nu inte ånga för småsaker! sa Arska med oskyldig min. Det var ett misstag!
- Jo, jo nog känner jag dina misstag! Hela du är ett misstag! sa Nicke.
- Vittuilet sä vai? Fittas du va? sa Arska och gick fram till Nicke. Nicke tog ett steg bakat.
- Hej, int går du väl på mindre! sa Mara - Håll du hurri käften fast! skrek Arska.
- Äh, Arska låt det vara. Ser du int hur skraj Nicke är. Vi sticker hela gänget till >Sibirien> tar solista eller va kunder? sa Pena.
Vänta du bara Arska, funderade Nicke och knöt ena knytnäven.
- Me tullan mekeliin, Vi hänger med! sa Tuula.
- Nix, nax! Dit kommer inga brudar!

(Rödbergen s. 55-56)

Novellsamlingen Rubinen från Komonjeck (1989) visar Paxals talang som berättare. Det är magiska och sagolika berättelser ofta sedda ur en ovanlig synvinkel, som den lilla skruvens, eller den lyckliga laxens.

Det var en gång en lycklig lax som till och med kunde tänka lite grann.
    Han levde ett normalt laxliv. För varje sommar som gick blev han större och större. Snart var han en av de präktigaste laxarna i den stora älven.
    En vår blev han ledare för lekarna. Själv älskade han att hoppande och simmande ta sej långt upp för den for­sande älven. Hans spänstiga laxkropp reflekterade sol­ljuset i tusentals glimmerblixtar då han hoppade högt upp i luften ...
    Laxens liv hade varit frid, fröjd och lek men han visste att faran, döden, lurade och väntade på honom var dag. Hittills hade han kunnat undgå de värsta farorna. Han hade lärt sej hur människan fiskade och kunde på så sätt undvika människans lurendrejerier ...
    Med stor sorg i sitt varma fiskhjärta såg han hur de unga dumdristiga fiskhjältarna utmanade ödet, de lyssnade inte på honom utan simmade våghalsigt rakt in i människornas fällor ...
    - Du knarrar som en gammelgädda, retade de unga honom.
    Efter varje leksäsong kände den lyckliga laxen sorg då en hel del av hans yngre kolleger var försvunna.
(Rubinenfrån Komonjeck, s, 60)

Till Paxals barnböcker hör Gyllenkulan. (1998), Norrskensbarnen. (1998). Då vinden viner (barnbok på polska i samarbete med Anna Onichimowska). 2000. och Goggel Moggel och hans vänner på äventyr i öknen. (2002).

Romanen Farlig hamn (2007) som kom ut ifjol är definitivt inte en bok som skildrar den prydliga finlandssvenskheten. Det visar kanske redan det faktum att boken refuserades av de stora förlagen och publicerades på ett litet förlag. I romanen passerar som i en film personer och händelser allt från lilla Västnyland till stora Världen. Den som läst Paxals ungdomsromaner nickar igenkännande till många berättelser i boken.  Farlig hamn handlar mycket om insikt och försoning. Till bokens bästa läsning hör de avsnitt där Paxal  beskriver sin fars bittra erfarenheter av kriget. Paxal förstår sin fars våldsamma beteende och förlåter.
Galenskap i dess sundaste form” formulerar Eva Kuhlefelt sin rubrik i sin recension av romanen.”Det här är det mest uppriktiga och välskrivna, det roligaste, sorgligaste och mest livsbejakande jag läst på mycket länge”. (Hufvudstadsbladet, 08.11.2007) och Sten-Erik Abrahamsson från Nya Åland skriver ”Trots allt detta elände präglas berättelserna av humor och en gamängartad distans som ändå inte skymmer allvaret bakom. Det lätta berättargreppet gör dessutom boken läsarvänlig samtidigt som det kanske gjort det möjligt för författaren att över huvud taget befatta sig med denna verklighet”. (Svart humor med allvar bakom, 01.12.2007).

Mellan alla dessa galna skrönor finns alltså en hel del allvar. Paxal filosoferar över minnets betydelse.

Tiden påverkar föremål och fenomen omkring oss. Föremålen lagras i olika tidsperioder och kan därför skildras genom tidens filter.
En tändsticka har sin egen berättelse. Allting och alla som har haft att göra med tändstickan har också sin egen historia.
Minnen hänger upp sej som element på en byggnadsställning där de lever sin egen process. Men hurudan var den egentligen, den ursprungliga händelsen? Minnen blandas, växer ihop. En detalj kan plötsligt dyka upp och förändra eller blockera minnesbilderna.
Obehagliga hågkomster kan vara så svåra att man förtränger dem och drabbas av något slags minnesförlust, en försvarsmekanism.

 (Farlig hamn s.215)

År 2000 skrev Paxal en diktbok tillsammans med Anna Onichimowska Mellan dem. Där jag hittar en dikt som så fint skildrar den värld som Paxal berättar om, en värld som är så svår att greppa

Början

Jag förstår ingenting av världen
slår ihop boken
öppnar en annan
mina tankar svävar ut
genom hyttventilen.
En tärna flyger
över havet
jag skall skriva om den

 

- Ylva Uotila -

 

 

Senast uppdaterad 20.5.2008
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 29.8.2013 / VS