Agneta Ara - En flamencodansande författare

Författare
13.10.2011

Från redaktionen: Kirjailija | Teema | Teos | Täky

Till ett av de färggrannaste namnen på den finlandssvenska författarpaletten hör definitivt Agneta Ara. Med sina tre senaste romaner som alla på något sätt relaterar till Spanien, för Ara in en värld av färger och glöd i vår karga nordiska vardag.

Agneta Ara (1945) debuterade år 1975 med diktsamlingen Det är redan en annan dag (Söderströms), vilken åtföljdes av fem diktsamlingar på 1970- och 80-talen.

År 1990 publicerade Agneta Ara sin första roman Antonio Gades kommer inte. Det var i samma skede som det stora uppsvinget för den finlandssvenska romanen skedde. Ett uppsving som man kan säga tog sin början i Bo Carpelans roman Axel (1986) för att fortsätta med romaner som bland annat Pirkko Lindbergs Byte (1989) och Kjell Westös Drakarna över Helsingfors (1996).

1995 utkom Aras andra roman Huset med de glömda dörrarna för vilken hon följande år, 1996, belönades med Runebergspriset.

Mänskliga relationer går som en röd tråd i Aras dikter. I hennes andra diktsamling Det är som i dikter (1977) är det ung kärlek som gäller. Ung kärlek som vittnar om besvikelser och gräl:

Vi hade grälat hela natten
ropat förbi varann
ord jag aldrig trott
kunde vara så hemska

Några av dem
träffade väggen
och levrades där

Och dina ord som
dallergräs krossade
jag i min hand, vant
Med en underlig
självklarhet

Jag vaknade av att du
höll mej i handen
en sån liten hand
du har, sade du,
min lilla mänska  

Och om passion och älskog:

Långsamt mättnades vi
och det var gamla träd och sommar
och mättnaden kändes som en ny hunger.

Här mellan ditt öra
och din skuldra
här sover jag
och vaknar inte förrän
du står stark i min hand.

I diktsamlingen Omfamningen  (1982) är ett barn på väg:

Provet är positivt, sade läkaren.
Telefonen utanför R-kiosken darrade,
Det var tjugo grader kallt.

Du kommer emot mej i tamburen
omfamnar mig, vi har fått allt.
På kvällen dricker vi oss berusade
och spelar bondschack.
Vi vinner hela tiden!

I följande dikt kan vi läsa oron för att bli förälder:

Solen står högt
och följer barnet jag väntar.
På matrasten köper jag eftermiddagstidningen.
Rubrikerna gör mig förvirrad:
Ӏven som fetlagd var Elvis
ett omtyckt samtalsämne”
och
”Köp tvålen som aldrig glider ifrån dej!”

Eftermiddagens skuggor känns tunga men skräcken är mig främmande.
Jag går in i en bokhandel.
Titlarna gör mej förvirrad.
”Hur man räddar sitt äktenskap”
”hur man ger sitt barn ömhet”
”Varför gråter barnet?”

Rädsla och påståenden, mest.

Jag vill inte ha några böcker
Jag vill gå ut till skuggorna och solen
Jag vill hem till dej.

Aras sista diktsamling Glömska, eld (1986) går djupare i de personliga upplevelserna. Flera dikter handlar om saknad och död och reflekterar livets gång. Eller som Gustaf Widén skriver på bokens bakpärm ”Agneta Ara vågar ge något av sig själv, av sin egen vardag – därför blir hennes ord så livsomfattande mitt i sin individuella motivkrets”

Det vilar något av en melankoli men också accepterande i följande dikt:

Oerhörda blågrå morgon genom fönster
Himlen. Smutsigt vacker genom
litet fönster, sen himmel
för tidig jord
känslan är den envisa
svindlande centrifugalkraften
Här lämnar du allt, också lättnaden
Aldrig min skugga
som äter mej in i jorden

År 1990 skriver Ara sin första roman Antonio Gades kommer inte. I romanen försvinner den kände (fiktiva) spanska flamencodansaren Antonio Gades spårlöst och lämnar efter sig sin hund på den spanska ambassaden. Det blir ambassadtjänstemannen Annika Rydén som får ta hand om hunden i väntan på att Gades ska dyka upp.

Telefonen hann ringa fyra gånger.
- Senora Rydén?
- Ja, det är jag.
Det var pressattachén från ambassaden. Han anslog en ledigare ton.
- Jo, du förstår ... Antonio Gades’ hund är på ambassaden. Själv är han på en middag nu. Han undrar ifall du kunde ta hand om hunden ett par dagar, eftersom hans tidtabell är ansträngd. Han avhämtar den personligen hos dig på torsdagen, alltså i övermorgon. Jag kommer gärna dit med den genast, jag är redan försenad och åker till Madrid tidigt i morgon bitti.
- Varför skall jag ta hand om den?
- Du lär ha bra hand med hundar. Du har ju haft hund.
- Det är längesen. Jag är trött och har andra planer, jag vill inte vara bunden av en främmande hund. Inte ens i två dagar.
Pressattachén harklade sig.
- Du får ta ledigt från jobbet och Gades kommer att ersätta dig. Hunden verkar mycket viktig för honom. Den heter Pilar

Men Gades avhämtar aldrig hunden. Annika får åka till Paris för att återlämna den. Hon träffar Gades fru men aldrig Gades själv…

Förutom prosa har Agnetsa Ara också skrivit dramatik (hörspelet Fjäril av järn, 1978 och scenpjäsen Ministerns gardiner, 2001). Jag kommer onekligen att tänka på en annan pjäs där den man väntar på aldrig kommer, Samuel Becketts I väntan på Godot, där vännerna Gogo och Didi förgäves väntar på sin Godot.

Antonio Gades kommer inte är förutom en roman om frånvaro också en roman om personliga förhållanden och följer linjen i Aras diktsamlingar. Vi har Annikas förhållande till modern (som dör), den alkoholiserade brodern Martin och hans sambo Outi och Tomppa, pojkvännen, tråkig men trygg.

Följande roman, Huset med de glömda dörrarna (1995) utspelar sig i en spansk miljö. Här är det inte frånvaron utan tystnaden som talar. Den stumma flickan som mister sin talförmåga då hennes far gifter om sig efter att flickans mor dött. Flickans moderssurrogat är Abuela, hembiträdet. Abuela berättar historien om staden Ocanja och om Miranda Torres som flyttar in i det blåa huset med sin unga beskyddare Johnny Rivera. Hon berättar om kärleksförhållandet mellan Miranda och José som bor i våningen under. Abuela är den som tröstar och bjuder på varm choklad och churros. Men en dag försvinner Abuela och reser söderut. Är det till Ocanja, berättelsens stad? Aras bok är full av starka färger och magik. Som avsnittet där flickan betraktar postiljonen ur dörrens titthål.

Två bruna kuvert och Kalle Anka.
Kuverten har inga frimärken, bara stämplar. Jag står kvar men kniper ihop ögonen, vill inte se hans vackra profil vanställas av titthålet. Han dröjer länge kvar vid dörren, lika länge som jag.
Fjädrarna frasar lätt. Hans kraftiga vingar vill inte längre döljas, de slår ut av styrka och längtan och han flyger runt hisstrumman, våning efter våning ned mot utgången. Vid gårdskarlens dörr fäller han ihop vingarna och drar capen över dem. Nu är han borta.

Då vi i Antonio Gades kommer inte kan se inflytelse av dramatik, så vittnar det poetiska språket i Huset med de gömda dörrarna om Aras bakgrund som diktare

Aras nyaste roman har jag ännu inte läst. Det har varit kallt i Madrid (PQR 2007) utkom i augusti. Hufvudstadsbladets recensent Eva Kuhlefelt skriver om romanen att den är en ”vacker men plågsam läsning” och fortsätter vidare att Ara gestaltar ”hur det förflutna påverkar individen samt hur svåra minnen kan bli så ohanterliga att de utplånas”.

Romanens namn antyder än en gång om en spansk anknytning. Jag blir nyfiken och beslutar att fråga Agneta själv om hennes anknytning till det spanska och om hennes skrivande.

Du inledde din skriftliga bana med att skriva dikter men dina tre senaste böcker är romaner. Känner du att romanen nu är ditt uttrycksmedel framför poesin?

Det verkar så. Jag skulle gärna skriva dikter igen men man skriver det som anmäler sig och jag tror att en berättelse eller historia ger större frihet just nu.

Du beskriver ofta Spanien och spanska miljöer. Vad är ditt förhållande till Spanien och det spanska språket?

Jag har studerat spanska i tio år på intensivkurs och det påverkar mitt skrivande. Spanska är ett härligt uttrycksfullt språk. I Spanien har jag inte varit särskilt många gånger, däremot nog i Mexiko och Buenos Aires i Argentina men det var efter "Huset med de glömda dörrarna". Sen har jag dansat flamenco i sju år.

Huset med de glömda dörrarna utspelar sig i en fiktiv spansk småstad. I romanen finns ändå inslag av magisk realism som för tankarna till sydamerikansk litteratur. Hur är din relation till de sydamerikanska författarna?

Jag har medvetet tagit avstånd från och undvikit att läsa sydamerikansk litteratur för att inte påverkas. På 70-talet läste jag en novellsamling av Gabriel García Marquez som påverkade mig mycket. Då skrev jag i min anteckningsbok "Huset med de glömda dörrarna" och tänkte att jag kunde använda titeln någon gång. Men det dröjde tjugo år innan jag hade användning för den och började forska i vad som dolde sig under titeln. Jag uppfattar vardagen och verkligheten som magisk.

Du använder dig av färgstarka och expressiva beskrivningar i dina romaner - är du också konstnärligt och musikaliskt begåvad?

Jag spelade piano vid Helsingfors konservtorium i fem år som barn och ung men slutade när jag blev kär i Elvis Presley.

I dina romaner finns fina skildringar av hundar, du är uppenbarligen en "hundmänniska"?

Jo, men också kattmänniska, jag har en fin svart katt. Hund skall jag skaffa en dag.Och sedan några år tillbaka umgås jag med hästar när jag jobbar i ett stall en gång i veckan. Ibland rider jag också. Hästar ärljuvliga.

Och till sist. I Huset med glömda dörrarna bjuds det ofta på "churros", något slag av läckra bakverk kan jag förstå. Kan du beskriva lite hur de ser ut och hur de smakar?

Churros är ett slags mycket knapriga långsmala bakverk som kokas i olja och smakar som munkar.

Tack, Agneta!
- Ylva Uotila -

 

 

Senast uppdaterad 17.9.2007
Tidigare publicerad i författardatabasen Ord i Tiden
Tillagd i Boksampo: 12.10.2011 / Kimmo Leijala