Pagoden

Roman kallar Sigfrid Siwertz sin bok om åldrandets mödor och behag, men jag skulle snarare karakterisera den som ett mellanting av filosofisk roman och spirituellt kåseri med rent essäistiska inslag, där den levnadsvisa och skarpsynta författaren skänker läsaren sin syn på människorna, livet och döden. Kanske finner läsaren att de litterära citaten är alltför många och långa – pratsjuka hör ju ålderdomen till – men han fängslas i alla fall så småningom av berättarens fyndiga ordkonst, hans vishet och klarsyn och hans förmåga att teckna olikartade människor. Men så pass exklusiv är boken, att man knappast kan rekommendera den för andra än sådana som har den rätta åldern inne och dessutom besitter en viss grad av beläsenhet.