Tahvanainen, Sanna

Tacka vet jag telefonkatalogen! Det var egentligen servicestationsföreståndare jag skulle ha blivit. Författare fanns inte i den värld jag växte upp. Pappa, som jag var kär i när jag var liten, var just servicestationsföreståndare. Han böt däck och vindrutetorkare dagarna i ända och så fyllde han på människors tankar, inte dom inuti huvudet utan dom som finns på ena sidan av bilen bakom en rund liten skruvdörr. Det enda i bokväg hemma hos oss var typ telefonkatalogen. Ändå fylldes jag med ord. Varifrån dom kom till mig vet jag inte. Kanske var det från telefonkatalogen. Och nu när jag har blivit stor så fyller jag på människors tankar, inte dom som finns på ena sidan av bilen bakom en rund liten skruvdörr, utan dom som finns inuti huvudet. Det visade sig en dag när jag var fyra år gammal att jag lärt mig läsa helt på egen hand. Vad jag hade använt mig av för övningsmaterial vete fåglarna. Kanske var det just telefonkatalogen. Det var Pappa som upptäckte det. Vi körde omkring i staden med paketbilen för att köpa skogar av doftgranar och flaskor med sprayfärg för bilkarossar och chokladstänger och chipspåsar till servicestationen och plötsligt berättar jag för honom att där står det ju Koskisen Kulma. Koskisen Kulma är en elektronikaffär i staden som vi råkade passera med paketbilen. Pappa insåg efter en stund av förbluffning att ungen kan ju läsa. Jag vet som sagt inte vad jag läste när jag var liten, men Mumintrollen förstod jag mig inte alls på. Senare blev det lådvis med Harlekinböcker och Mysrysare som Pappa tog med sig hem från servicestationen och som jag läste, ibland flera på en dag! Jag minns att min favoritmysrysare hette Tretton gamla damer och handlade om hur en ung kvinna, vacker som en dag förstås och mycket lämpligt föräldrarlös, flyttar in hos tretton gamla damer som fy!usch! har för vana att skära upp magen på sina unga hembiträden efter en tid och sedan transplantera dessa unga kvinnors hjärtan så att de gamla damerna kan leva för evigt. Får jag någon dag tag på den boken kommer jag antagligen att sträckläsa den bums! Drömmarna om att åka till Afrika och bli barnläkare och hjälpa alla de smala fattiga barnen på Röda Kors-planscherna gick i kras efter en sommar som praktikant på en bäddavdelning. Bara femton år gammal åkte jag dit varje morgon på min moped och gjorde min fyratimmarsdag iklädd en näpen vit sköterskedräkt med tillhörande hälsosandaler med luftkuddar och var varje dag lika skräckslagen för att nu dör någon och så hamnar jag till kapellet där den döda ligger. Eller ännu värre: någon på avdelningen dör under min arbetstid och så tvingas jag vara med och tvätta och klä av och på den döda. Efter den sommaren lade jag läkardrömmen på hyllan, möjligast högt uppe, och där har den snällt fått stanna. För övrigt så råkade ingen dö under mina sommarveckor. Några somrar som journalist gjorde det klart för mig att det finns många sätt att skriva. Att skriva snabbt som tusan, till exempel. Typ tre artiklar på två timmar. På Åbo Underrättelsers redaktion lärde jag mig skriva snabbare än tusans snabbt. Det har jag nytta av idag när jag förutom författarskap även ägnar mig åt moderskap. Två i princip oförenliga ting. Det är i mellanrummen, mellan barnets sömn och vakenhet texterna idag kommer till. Fråga mig inte hur. Det vet jag lika lite om som hur jag som fyraåring så där bara lärde mig läsa. Antagligen med telefonkatalogen som hjälp. Sanna Tahvanainen