Birgitta sierskan

Samtida recension
Resonerande bokkatalogen gavs ut av Statens biblioteksbyrå mellan åren 1923-1961 och av Skolstyrelsens biblioteksbyrå mellan åren 1962-1988. Den delades ut som bilaga till Svenskbygden. Tidningen innehöll korta recensioner av ny, svenskspråkig litteratur och användes som hjälpmedel vid bibliotekens bokval.

Recension i Resonerande bokkatalog

Utkommit i nummer

3/1958

Recension

Bland nordiska kvinnogestalter står Birgitta i särklass – som ett religiöst geni, som diktare och som en sällsamt skarpsynt människa. Eila Pennanen har i sin stora roman om sierskan skickligt avvägt skildringen av miljön och av huvudpersonen. Hon har med konsekvens gett oss en Birgitta, som genom hela sitt liv på något sätt tycktes ensam i förhållande till de människor som omgav henne, därför att hon ända från sina barnaår rörde sig vid yttersta gränsen till en annan värld, i sina uppenbarelser inne i den. Man kan naturligtvis ha växlande uppfattningar om vilka karaktärsdrag som var de mest framträdande hos Birgitta. Förf. har starkt betonat det hänsynslöst viljekraftiga, det nästan hårdhjärtade draget, där mycket sällan en vekare ton förnams. Men genom den logiska skildringen blir sierskan sann, omedelbart levande. Man kan protestera, liksom hennes biktfäder skakade på huvudet åt henne – men hon var den hon var. Boken får djup och mening. I den möter man en medeltidsmiljö med must och färg, mycken must och mycken färg. Där finns bullrande glädje och gastkramande ångest. Ty hela tiden, genom dagar och nätter, bestämdes de flestas reaktioner av övertron, vidskepelsen, som stod på lur bakom varje knut och kurade i varje vrå. Fullt riktigt betonas, hur de religiösa symbolerna blev levande, hur konkret allting uppfattades – också djävulens närvaro.
Många av bokens scener är utformade med fin konst och visuell styrka, kanske högst Birgittas andra sammanträffande med påven Urbanus, då den världsliga prakten kring dem försvann, och kvar fanns två människor, som såg väsentliga ting i ett nytt ljus.