Personliga angelägenheter

Det är omöjligt att komma ihåg vad som gjorde att hon dök upp igen. Jag vet inte. Jag kan inte tänka mig att det var jag som tog initiativ till ännu ett möte. Jag saknade henne inte, tänkte inte på henne. Jag minns överhuvudtaget ingenting som har med henne att göra från de månader som passerade mellan de korta stunder vi tillbringade tillsammans.

Någon av oss har tagit kontakt, jag kan det knappast vara, en dag står jag där med ett brev från henne i min hand. Hon talar om att hon hade velat locka mig att vara lekfull, att tappa greppet, att ge efter, vad menar hon? Vad hon än tror sig kunna locka mig till så finns det ingen annan än jag som avgör sinnesläge och tonfall där jag deltar. Trots det hon kallar lätthet och självklarhet under våra möten.

Jag stänger till om mig så fort vi skilts åt, påstår hon, hon hade haft månader på sig att förundra sig över mig, hade redan hunnit besluta sig för att uppfatta mig som någotslags manligt skogsrå, ogripbar och ihålig mellan tallstammarna. Tills jag plötsligt hade dykt upp ur intet som om det varit högst ett par timmar sedan vi skildes åt trots att mera än ett halvt år gått.

Hon tillskriver mig initiativet till att jag vandrar i centralhallen på Hovedbangården - det måtte ha varit före ombyggnaden, det drar från alla håll och den stora klockan är som vanligt i olag. Gärna för mig, då och då har jag mina vägar hitåt. Folk kommer och går, det ekar, den rastlösa stämningen av avsked och brådska i luften.

Jag vandrar alltså där, det är ett ofrånkomligt faktum. Varför kan jag faktiskt inte minnas, om det är en tillfållighet att jag befinner mig där och så råkar hon passera, vi vandrar oväntat rätt på varandra. Nej, så är det inte. Jag väntar på henne, jag finns där för att ta emot någon som inte kan vara någon annan än hon - ja det måste vara henne jag väntar på. Jag minns hur orolig jag är. Hela tiden är jag beredd att ge mig av. Jag vet inte om jag vill vara här eller om det är ytterst motvilligt jag vandrar runt bland försäljare och kiosker och bagage sedan mera än en halv timme, hennes tåg måtte vara försenat. Eller också är jag ute i ovanligt god tid för att säkert inte missa henne i strömmen av resande.

Jag är fruktansvärt nervös. Jag vet inte vem hon är. Jag känner henne inte. Jag vet ingenting om henne. Jag vet inte ens vad jag vill henne, varför jag väntar på henne. Jag vet att jag har varit oerhört förtörnad på henne, hon har sårat mig, hur bryr jag mig inte om att grubbla över. Eller varför jag har förlåtit henne.

Har jag förlåtit henne?

Det kommer jag inte ihåg. Jag väntar på henne. Det är henne jag väntar på.

Så fort jag ser henne vet jag att jag har väntat länge.

Hon har nästan inget bagage alls, en lätt liten resväska bara som hon drar efter sig, sin gitarr och de obligatoriska blom- morna, ett stort fång kanske sammansatt av flera; detta är ett uppehåll i en längre resa, en av hennes turnéer. Hon säger ingenting, det är jag som talar. En mängd ord väller ur mig medan vi vandrar över den öppna platsen, över gatan, in på en av de små restaurangerna mitt emot. Hon ska åka vidare om två timmar, det har hon meddelat mig i förväg, jag vet det, hon säger ingenting om att ta ett senare tåg. Kanske kan hon inte göra det, kanske har hon uppdrag som väntar redan samma kväll, kanske diskuterar vi det aldrig.

Möjligen är det denna visshet som gör mig talträngd. Vi har bara ett begränsat antal minuter. Vi hinner ingen annanstans än till detta bord en stilla söndagseftermiddag. Den är avgränsad åt alla håll, lösryckt, oansvarig. Den kan omöjligt leda någonstans.

Hon har ingenting av resenärers vanliga trötthet eller rastlöshet: stämmer tidtabellerna? Från vilket spår avgår hennes tåg, var är vagnen belägen, hur många minuter måste hon ha på sig för att hitta fram, blir det ett byte någonstans på vägen, ska någon möta som borde varskos, borde något ärende skötas, brev postas, samtal ringas, pengar växlas? Hon är en yrkesresenär med alla rutiner inbyggda, utan att se på klockan har hon hela tiden minuterna under kontroll.

Detta är hennes värld. Inte min. Mitt i denna mångfald är det plötsligt hon och jag. En stillhet runt oss.

Jag minns inga ord. Jag minns hennes lyssnande ögon, hennes mun som rör sig, tydligen talar vi oavbrutet. Hennes ögon ser rätt på mig, ett tag gråter hon, varför kan jag inte minnas, det går snabbt över. Hon har varit långt borta säger hon, trivs i främmande miljöer, längtar ändå hem hela tiden, räknar dagarna. Hennes resande är odramatiskt, ingår i den vardag hon har gjort till sin sedan hon blev ensam. Det är många upplevelser, de flesta umbärliga.

Vill man inte engagera sig är det lätt att bara flyta med säger hon, att fly. Fast det kan lika väl vara tvärtom: man kommer inte undan. Allting hinner upp en när man inte skyddas av sin egen välkända miljö som hindrar tvivel och ifrågasättande; den finns, det räcker.

I samma stund jag tänker på att hon haft ett tidigare liv blir jag medveten om att jag inte vill veta av att det är så. Jag anstränger mig för att hålla alla tankar åt sidan på förra gången vi möttes eller på den tid som gått sedan dess, jag frågar henne inte hur hon haft det. Jag föreslår inte att vi ska ses igen eller hålla oss underrättade om den andras planer. Vi har inga anknytningspunkter, mellan oss finns ingenting annat än snabba möten, stunder egendomligt upprörande, eller trivsamma som nu, lösryckta ur alla sammanhang och alla plikter. Ingenting annat.

Kanske är det därför allt känns bra mellan oss.

Åtminstone för mig. Jag kan inte påminna mig att hon hade talat om hur hon kände sig, om hon var tillfreds med sin situation. Jag vandrar därifrån med en känsla av möjligheter, jag känner att jag kan och orkar med de nya utmaningar jag själv har ställt upp för mig och de oväntade komplikationer som tillstött på privatplanet. De har inte med henne att göra och jag är långt inne i mina planer på förhållningssätt och nya arbetsprojekt medan jag ger mig av åt mitt håll sedan vi skilts åt.

Henne tänker jag inte på men jag mår bra. Bättre än på länge. Kanske någonting blev klarlagt. Att ingenting finns att klarlägga möjligen.

Vi har inte kommit överens om att träffas igen, om att hålla kontakt, vi har inte kommit överens om någonting alls. Vi har fyllt några korta timmar, vi går åt var sitt håll, vi är mycket olika. Vi känner varann inte.

Vi rörde inte vid varann.
Varför kommer det plötsligt för mig att vi hade vandrat uppför en trappa, en vindlande trappa med en krök där vi plötsligt befunnit oss alldeles för oss själva, att jag ställt ner hennes väska som jag burit på, tagit blommorna och lagt dem ifrån mig, att jag plötsligt hade tagit henne i mina armar, hållit henne tätt tryckt mot mig i en närhet som varit omöjlig att bryta, omöjlig att avstå från, som funnits där, oavsiktlig eller mera målmedveten än någonting annat någonsin, absolut följdenlig, ömsesidig, ofrånkomlig?

Kanske var det en dröm.

Har jag någonsin känt hennes hand mot mitt ansikte?

Oförberett, helt oväntat hade hon sträckt ut handen, med sina fingertoppar följt konturerna av mina läppar, lagt sin hand lätt över min mun och haka, låtit den stanna där.

Sedan hade hon långsamt dragit den till sig och sett på den länge.


Så hade det kunnat vara, kanske. I en dröm. Fast jag drömmer ytterst sällan, minns enbart fragment om ens det.

Jag följde henne till tåget, hjälpte henne upp men gick genast min väg. När jag kom hem gick jag fram till den stora spegeln i tamburen, såg länge på mitt ansikte. Sedan lade jag handen över min mun och haka och saknade henne häftigt.