Där bara diset återstår av paradiset

vad jag älskar

smittkoppsvirusets betydelselösa skönhet
(för att allt det som måste sägas har en form)

våglängderna som låter mig se de färger
som strömmar ur dig i allt det du säger

det som kryper i mig och redan mäter upp all den rymd
min kropp kommer att behöva när den inte längre finns

kalla stetoskop av stål som trycks mot grå och sprucken hud
i undersökningsrum där ljuset faller i tunna strålar av tårar

den värld jag, du, kanske vi lever i, som inte finns

det som lever i oss, dig, kanske i mig, och kallar sig värld

prepositioner, subjunktioner för att det är världsmusik

vitmenade lögner i vilka fruktansvärda sanningar ruvar

en sval hand på min bak, nätter jag inte kan sova

röster i falsett som hänger kvar likt ljus i urskog
när det hemska mötet för längesen är över

att jorden på riktigt är en väldig nedförsbacke
och de barn som ännu förstår och åker utför

mina av alla sinnen rubbade proportioner
och att min hand kan bära hela stora världen

mig själv och det oundvikliga jag kallar framtid