Mitt namn är Tom Johan Ludvig Sandell och jag är född 5 februari 1936 i Helsingfors. Helsingfors är också min hemort. Mitt yrke är författarens och när så krävs brukar jag också titeln. Min mor, Lydia Katarina Sandell (Forsman), salig i åminnelse, var en vanlig hemmafru - ursprungligen från Dragsfjärd, senare inflyttad till Helsingfors. Min far, Nils Johan Sandell, numera avliden också han, var till professionen målare, senare målarmästare, en man med rötterna i Lappvik. Jag genomgick Brobergska Samskolan i Helsingfors och utdimmiterades som student våren 1955. Efter avtjänad värnplikt skrev jag in mig vid Helsingfors Universitet för att där studera humaniora men av studierna blev blott och bart sittande på universitetscaféet och diskussioner med likasinnade - redan tidigt drog nämligen den frie författarens värv mig till sig. Så skedde också min litterära debut redan 1957 - jag utkom då på Söderström & Co:s Förlag med diktsamlingen Ägg och nejlika. Jag har nu skrivit i snart femtio år och erhållit fler utmärkelser och pris än vad jag egentligen skulle vara värd - en fingervisning härom är kanhända att jag inte minns dem alla eller de tidpunkter då jag tilldelades dem. Bland dem jag ställer främst är Statens litteraturpris (två gånger) och min fullvärdiga konstnärspension - inte alla når fram till den sistnämnda. Vad sen mina personliga intressen anbelangar är de rätt svåra att sätta fingret på - det här beror på att jag fortfarande är intresserad av nästan allt, bakåt och framåt i tiden. Spetsknyppling och porslinsmålning kanhända undantagna. Men mitt liv färgas starkt av en oerhört hängiven tillvändelse till naturen, ett livsperspektiv som med åren snarare tycks förstärkas än försvagas. Ja, jag är en varm tillbedjare av Gaia och - åtminstone i teorin - en anhängare av Lovelocks Gaia-hypotes. När det gäller min litterära produktion tror jag nog att det väsentliga på ett eller annat sätt framträder i mina utgivna böcker. Jag har visserligen under ca tjugo års tid skrivit litterära och socialkritiska krior i olika tidningar och tidskrifter i hela Norden - främst i Hufvudstadsbladet - men i de texterna finns nog ingenting som inte i en eller annan form skulle ha renodlats i böckerna. Några stora "programartiklar" har det aldrig rört sig om i bladen. Jag anser mig vara en "ren" författare såtillvida som min lust till, och fallenhet för, verksamheten i fråga framträdde redan då jag var fyra år gammal. Då hade jag, efter det att min mor en längre tid varit på sjukhus, till hennes hemkomsts ära diktat och komponerat en sång med melodi och på eget språk (som ingen annan än jag förstod) som jag vid hennes återvändo vid köksbordet föredrog. Tyvärr minns jag inte längre mer än de första raderna av texten och delar av melodin - ett slags klagande litania (nej någon slumrande Sibelius har nog inte gått förlorad i mig). Jag har ju skrivit både dikt och prosa kors och tvärs under mitt författarskap och frågar man mig vilkendera jag föredrar så är svaret inte oväntat - bådadera. Jag kan inte säga att jag någonsin skulle ha haft vad man kallar för "förebilder" - åtminstone inte i den meningen att jag på ett eller annat sätt skulle ha strävat att efterlikna dem. Däremot finns det vissa författare som verkligen fått det att "skälva till" inom mig och som jag alltjämnt återvänder till - liksom för att veta vem jag är. På diktsidan har vi här Auden och Brodsky, Lindegren och Ekelöf, på prosaplanet Böll och Dos Passos, Dagerman och Sara Lidman. När det gäller mitt skrivande under senare år har den socialkritiska tendensen vuxit sig allt starkare. "Det är inte så att jag inte tror på utvecklingen, det är bara det att jag inte tror på den här utvecklingen" är en sentens jag sedan 90-talet allt oftare hört mig upprepa. Vad jag menar härmed kan illustreras genom den dikt i min senaste diktsamling Världen vill bli vad världen är (-01) där man ser människosläktet marschera över en ökenslätt mot en fjärran glittrande stad över vars portar ett standar förkunnar GELD MACHT FREI.
