Den perfekte äkta mannen
Tyyppi
novellit
Tekijän nimeä klikkaamalla löydät teoslistauksen ohella lisätietoa kirjailijasta.
Kirjallisuudenlaji
Alkukieli
Tekstinäyte
Den perfekte äkta mannen
Axel är ju en i grunden snäll människa. Det finns ingen som kan komma och påstå att han hade försummat sin hustru på något sätt. Härutöver är han sällsynt skicklig och helt suverän i allt han tar itu med. Och det är precis allt det tillsammantaget, som blev Kajsa övermäktigt. Kajsa, hon är min faster, mor till Johannes.
Så långe som Kajsa alltjämt klarade av att vara hemma, blev allting gjort på pricken så som hon ville ha det. På den tiden kom Axel inte med några förklaringar om att människans barn, helt i överensstämmelse med djurens, vet, när det är dags för dem att äta. Dessa tankar var helt och hållet hans egna. Inte kom han någonsin fram med dem, medan Kajsa var hemma. För honom var hustrun den solklara auktoriteten på barnuppfostran, och hemmets skötsel. Sina egna funderingar utvecklade Axel först efter det att han hade blivit ensam.
Axel fungerade exakt som det svenska samhället: Kajsa fick allt, som hon pekade på, och när hon hade fått allt, frågade Axel vad hon ytterligare önskade sig. För Kajsa fanns det ingenting att uträtta. Och inte hade hon heller - för den delen - hunnit uträtta något, förrän Axel redan hade tagit hand om det, så där bara, vid sidan om liksom.
Inga kläder behövde köpas, eftersom Axel sydde upp allt som behövdes för hela familjen. Han tyckte om att skapa kläder. Och det var kläder med stil, till och med de, som han sydde åt Kajsa. Männen inom släkten Leinonen är nämligen skönandar hela bunten. Även Pappa (=farfar) planerade, förutom kraftverksbyggnaderna, alltid även kontoren och personalbostäderna.
Och han nöjde sig ingalunda med att rita enbart byggnaderna. Omkring dem växte parkliknande gårdsplaner upp, för vilka han hade planerat både planteringar och gångar. För Pappa var kraftverken närmast konstverk, som krävde blick för helheten.
Det hände att han planerade till och med grafiken för kraftbolagets aktiebrev, så att den återgav samma motiv som byggnaderna och inomhusplanteringarna. Om det inom verksamheten hade varit på modet med uniformer, hade Pappa utan tvivel med förtjusning designat sådana för kraftverkets personal.
Och givetvis hann Kajsa inte heller skapa ett hem efter sitt eget huvud och sina egna önskemål förrän Axel redan hade hunnit både inreda och möblera det. Och efter det fanns det knappast alls något utrymme för ytterligare idéer, behov eller skaparlynne. Grannkäringarna stack sig in för att beundra gardinerna och Kajsa fick det inte över sina läppar att gardinuppsättningarna inte var hennes verk.
Medan huset byggdes passade Axel på att med en gång förfärdiga den största delen av möblerna. Allt var uttänkt och avpassat för just den bostaden och Axel var utrustad både med god uppfattning om saker och ting och god smak. Och allt han lade ifrån sig av sina händers verk var vackert och funktionellt. Deras hem kunde betecknas som en en mans design och komposition. Jag vet vad jag talar om för jag bor nu själv i den bostaden.
"Mig skall intet fattas" (Ei minulta mitään puutu, 1998)
Översättning av Ulla Ruusulehto
Axel är ju en i grunden snäll människa. Det finns ingen som kan komma och påstå att han hade försummat sin hustru på något sätt. Härutöver är han sällsynt skicklig och helt suverän i allt han tar itu med. Och det är precis allt det tillsammantaget, som blev Kajsa övermäktigt. Kajsa, hon är min faster, mor till Johannes.
Så långe som Kajsa alltjämt klarade av att vara hemma, blev allting gjort på pricken så som hon ville ha det. På den tiden kom Axel inte med några förklaringar om att människans barn, helt i överensstämmelse med djurens, vet, när det är dags för dem att äta. Dessa tankar var helt och hållet hans egna. Inte kom han någonsin fram med dem, medan Kajsa var hemma. För honom var hustrun den solklara auktoriteten på barnuppfostran, och hemmets skötsel. Sina egna funderingar utvecklade Axel först efter det att han hade blivit ensam.
Axel fungerade exakt som det svenska samhället: Kajsa fick allt, som hon pekade på, och när hon hade fått allt, frågade Axel vad hon ytterligare önskade sig. För Kajsa fanns det ingenting att uträtta. Och inte hade hon heller - för den delen - hunnit uträtta något, förrän Axel redan hade tagit hand om det, så där bara, vid sidan om liksom.
Inga kläder behövde köpas, eftersom Axel sydde upp allt som behövdes för hela familjen. Han tyckte om att skapa kläder. Och det var kläder med stil, till och med de, som han sydde åt Kajsa. Männen inom släkten Leinonen är nämligen skönandar hela bunten. Även Pappa (=farfar) planerade, förutom kraftverksbyggnaderna, alltid även kontoren och personalbostäderna.
Och han nöjde sig ingalunda med att rita enbart byggnaderna. Omkring dem växte parkliknande gårdsplaner upp, för vilka han hade planerat både planteringar och gångar. För Pappa var kraftverken närmast konstverk, som krävde blick för helheten.
Det hände att han planerade till och med grafiken för kraftbolagets aktiebrev, så att den återgav samma motiv som byggnaderna och inomhusplanteringarna. Om det inom verksamheten hade varit på modet med uniformer, hade Pappa utan tvivel med förtjusning designat sådana för kraftverkets personal.
Och givetvis hann Kajsa inte heller skapa ett hem efter sitt eget huvud och sina egna önskemål förrän Axel redan hade hunnit både inreda och möblera det. Och efter det fanns det knappast alls något utrymme för ytterligare idéer, behov eller skaparlynne. Grannkäringarna stack sig in för att beundra gardinerna och Kajsa fick det inte över sina läppar att gardinuppsättningarna inte var hennes verk.
Medan huset byggdes passade Axel på att med en gång förfärdiga den största delen av möblerna. Allt var uttänkt och avpassat för just den bostaden och Axel var utrustad både med god uppfattning om saker och ting och god smak. Och allt han lade ifrån sig av sina händers verk var vackert och funktionellt. Deras hem kunde betecknas som en en mans design och komposition. Jag vet vad jag talar om för jag bor nu själv i den bostaden.
"Mig skall intet fattas" (Ei minulta mitään puutu, 1998)
Översättning av Ulla Ruusulehto