Den svenska jorden ; Inför havets anlete

Den som i sin ungdom upplevde Mörnes Den svenska jorden, då den kom ut år 1915, har inte glömt dess dubbla roll av en stridsskrift mot samvetslösa jobbare med nyländsk bondejord och dess fördjupade syn på konflikten mellan den påträngande stadskulturen och de hårt pressade bygdetraditionerna, bondekulturen och allt vad som hörde samman med den. Och där fanns ännu en sak som hänförde och gick rakt till hjärtat: lovsången till skärgårdens karghet och skönhet, till den tunga, men välsignade mödan i bondens gärning. Den som upplevde allt detta då, känner en uppriktig glädje över att boken Den svenska jorden nu sprides i ny gestalt bland läsare av yngre släkten. Och det är märkligt, hur mycket av vad Mörne då skrev såsom protest mot oförrätt och i flammande idealitet alltjämt har giltighet och ett manande värde. Ty än finns mycket att bevara och att vörda. Och även om boken i första hand är en kampskrift, präglas dock stilen av en spänst och lyster, som åren inte på något sätt kunnat komma åt.
Skärgårdsberättelsen Inför havets anlete från år 1921 hör utan tvivel till Mörnes bästa prosaböcker, trots vissa ojämnheter i själva kompositionen. Naturskildringarna har getts med en visuell styrka av mycket hög valör. Man kommer att tänka på partier ur hans diktsamling Skärgårdens vår. Det är samma betagenhet och djupa känsla, som lever här. Enbart den korta epilogen i berättelsen är ett mästerstycke, en prosadikt av ädlaste märke.