Ödemarkens barn

Joel Lehtonens Putkinotko är en av de stora romanerna i finsk litteratur, väl värd att nämnas tillsammans med Kivis Sju bröder. När boken kom ut för ett halvsekel sedan skrev en ung kritiker (som senare skulle bli professor i litteraturhistoria), Rafael Koskimies, en recension där han påpekade att handlingen utspelas på en enda dag (det var ett par år innan Joyce publicerade Ulysses, och när Koskimies ett kvarts sekel senare ånyo behandlade Putkinotko kunde han visserligen inte hävda att Lehtonen i det avseendet skulle ha påverkat Joyce, men han kunde påpeka själva sakförhållandet). Läsaren kunde därför a priori vänta sig en formlös bok. "Ändå är Joel Lehtonens arbete den litterära formlöshetens fullkomliga motsats; det är ett av den finska berättarkonstens allra lödigaste verk, friskt och levande trots motvkretsens skenbara vardaglighet och obetydlighet, ett lysande bevis på den skapande fantasins makt över den triviala verkligheten."
Detta var en framsynt bedömning; det är den värdering som nu framstår den naturliga.
Putkinotko innehåller en kritisk analys i konstnärligt helgjuten form av den finska fattigdomen och dess betydelse för hela nationen: här blottläggs förutsättningarna för den tragiska konflikten 1918. Men Lehtonen kunde skildra människorna med milt överseende och se på deras dåraktiga handlingar med förståelse. Han visar, som det sagst om Kivi för hundra år sedan, prov på en fin konstnärlig instinkt genom att inte göra människorna till förebilder vare sig i ondska eller i godhet.

(Baksidestext, Cavefors, 1973)